Stockholmsjenna

Olyckan som skedde den 10 April

Det var flera utav er läsare som ville höra om vad som hände min vän Carro när vi red och en olyckaskedde. Så jag tänkte att jag nu i detta inlägg ska berätta för er vad som hände…

 

 

Den 10 April 2008 var en helt vanlig dag i stallet. Jag, Carro och Jennie var där som vanligt och hade kul. Vi red en liten hoppövning med 3 bommar och ett litet kryss som avslut. Carro red sin medryttarhäst, jag red Hero och Jennie var med och filmade samt hjälpte oss. Allt gick jättebra och vi hade det kul. När Carro sedan en utav gångerna sedan skulle göra övningen igen så gick det lite fel… Hästen hoppade över bommarna och sedan hindret och Carro tappade balansen och flög av. Jag minns verkligen hur hon skrattade hela tiden när hon tappade balansen och höll på att glida av. Hon landade sedan på fötterna i fallet men därifrån så tappade hon balansen igen och föll bakåt…

 

 

Jag hoppade av Hero och fångade in hennes häst som sprang lös på ridbanan medans Jennie sprang fram till Carro. Carro låg och skakade och blod rann ut från hennes öra och näsa. Jennie försökte, men fick ingen kontakt med henne, det var då vi båda insåg att vi måste ringa ambulansen, FORT. Jag sprang in med de två hästarna till stallet och lämna över dem till en tjej som var där inne. Tog sedan luren och ringde ambulansen när klockan var tjugo fem över.  Förklarade händelseförloppet men hon på 112 tyckte att det lät konstigt och inte som ett allvarligt fall. Jag förklarade en andra gång vad som skett så att hon skulle förstå, men då avbröt hon mig och frågade hur vädret var. Jag kände att det var väldigt skumt bemötande när man ringer 112, men efter en lång tid lovade dem att skicka en ambulans. Jag ringde även stallägaren samt hennes föräldrar som både åkte direkt till stallet. Vid den tidpunkten hade vi fortfarande kontakt med Carro, även fast pupillerna var jättesmå och hon bara mumlade och det enda vi hörde henne säga tydligt var ”huvudet”. Vi la även filtar och täcken runt henne, försökte få henne att ligga still och vi försökte även få henne att prata med oss då hon vägrade öppna ögonen och vi ville inte tappa henne…

 

 

Stallägaren kom först till platsen, men ingen ambulans. När klockan var kvart i (dvs. 20 min efter att jag hade ringt till 112) så hade ambulansen ännu inte kommit. Då ringde stallägaren112  igen och då förstod de väl att det den lilla 16-åriga tjejen förklarade vad som hade skett, inte var ett påhitt. Hon på 112 bortförklarade oaktsamheten med att ungdomar brukar busringa till dem…

Ambulansen kom sedan rätt så snabbt efter det andra samtalet. Men under den tiden vi väntade så hade vi tappat kontakten med Carro, och denna gång hade hon slutat andas…

 

 

När ambulansen kom så började de arbeta på engång på plats för att försöka rädda livet på henne. Jag minns att hennes föräldrar kom någon minut efter ambulansen.  Men tyvärr det var illa med Carro att ambulanspersonalen fick ringa och fixa en helikopter som skulle ta henne till Karolinska.

Jag minns väl när helikoptern kom, då hinderstöden och bommarna flög iväg och hästarna i hagen vart helt tokiga. Dem började genast med räddningsarbetet och försökte prata och få kontakt med Carro. Dock utan framgång… Ambulanspersonalen fick inte henne att börja andras, så de fick arbeta rätt hårt. Men tillslut fick de henne att börja andas igen och de tog in henne i helikoptern och flög direkt till KS.

 

 

Förtvivlad, rädd, ledsen, chockad och sorgsen såg jag helikoptern flyga iväg med en utav mina bästa vänner i. Jag minns verkligen hur rädd jag var den kvällen. Jag fixade klart allt snabbt i stallet och med Hero, och sedan åkte jag hem. Jag fick ett samtal under kvällen, samma dag som olyckan. Det var en rapport om hur det hade gått med Carro.

Hon hade slutat andas i helikoptern så dem hade fått sätta rör i lungorna på henne och hjälpt henne att andas. På Karolinska hade de efter mycket arbete fått söva ner henne pga. för stora smärtor i kroppen och skickat henne till röntgen. Röntgen visade att hon inte hade några större skador på kroppen (ryggrad,rygg,revben,lungor,mage) men dessvärre var det värre med huvudet. Hon hade fått en kraftig och allvarlig hjärnblödning. Den värsta hjärnblödningen doktorn sett på någon som hade hjälm på huvudet. Doktorn förklarade det som om hon hade krockat med bil i 100km/h rakt in i ett berg utan säkerhetsbälte eller något skydd alls.

 

 

Carro hade fått hjärnblödning och en fraktur i skallbenet. De var tvungna att operera bort ena sidan utav skallbenet då det var ett så högt tryck. Något jag även minns från tiden då hon låg på sjukhuset var när läkaren hade sagt ”OM hon kommer att överleva, så kommer hon inte va samma gamla carro som ni lärt känna”. Hennes föräldrar samt ägaren till Carros medryttarhäst pratade mycket med mig och Jennie. Och jag minns verkligen när de berättade om det som läkaren sagt och såg till att vi förstod att Carro kanske aldrig kommer kunna prata, förstå, gå eller rida mer.

 

 

Under tiden så låg Carro nersövd och andades via en respirator. Jag var ofta med hennes föräldrar och var även hemma hos dem, det var ett otroligt stöd. De var otroligt gulliga och jag minns att de gav oss ett varsitt jättefint halsband med ett guldhjärta. Jag minns även att på min 17-års dag, alltså 8 dagar efter olyckan så fick jag och Jennie för första gången hälsa på Carro. Det var konstigt att se henne ligga där, men ändå skönt att se att hon fortfarande var vid liv.

 

 

Carro sa alltid att hon skulle ge mig en överraskning på min födelsedag. 3 dagar efter jag hade fyllt år så fick jag goda besked. Carro hade blivit vid medvetandet. Hon hade svarat genom att börja röra på fingrarna, tårna och läpparna när en läkare hade gjord den dagliga rutinen att prata med henne. Efter några dagar så hade allt blivit bättre, hon började använda kroppsspråket när hon kommunicerade och de hade satt henne i rullstol. Hon öppnade inte ögonen helt fören efter några dagar, och hon var väldigt trött i början. Men allt vart bara bättre och bättre. Efter många veckors rehab så kunde hon prata igen, hon kunde gå och hon var precis som den Carro jag lärt känna. De enda men hon fick från olyckan var att hon tappade smak och luktsinnet.

 

 

Den sista april åkte jag och Jennie och hälsade på henne på rehab på Danderyd. Hon mådde bra, men hade fortfarande inte fått tillbaka sitt skallben som de hade opererat bort. Jag minns att hon var så glad när vi kom dit, och vi ville inte åka därifrån. Jag minns även att hon hade en massa bilder på henne, hennes medryttarhäst, jennie och mig + hero uppe på väggen. Den 23e Maj opererade de tillbaka skallbenet på henne, och hon klarade operationen galant. Sen vart den en lång sommar för henne med rehab…

 

 

Idag mår Carro jättebra. Hon har inga stora men efter olyckan, förutom att hon då tappat smak och luktsinnet. Hon äger även en egen häst och rider som vanligt.

Jag är otroligt glad över att det gick så bra som det gjorde med henne! Jag vet faktiskt inte vad jag hade gjort om det inte hade gått så bra som det gjorde…

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Christer Johansson

    Tragisk historia 🙁
    Jag vet inte om jag har helt ”torrt på fötterna” men som jag har
    uppfattat det så är inte ridhjälmar i närheten av MC hjälmar när det
    gäller skydd o säkerhet! Kanske det är tid för tillverkarna att titta mer på säkerhet än
    mode!?

  2. bella

    samma hände typ med min bästa kompis sara. Hennes häst baileys snubblade, hon ramlade av
    och fick en spark i huvudet.
    hon låg i koma i 3 månader. idag sitter hon i rullstol, hon kan inte gå eller prata,
    hon kan inte göra någonting själv…. hon kan kolla på en, och klämma lite med handen.
    bättre än så kommer det ju tyvärr inte bli….
    vissa har sån otrolig otur! det var ju bara en olycka….

  3. Pernilla

    Man blir ju rädd! Inte för att skada sig med hästen utan för vad som händer om man har skadat sig? Kommer den hjälpen man ringer efter? Nej fy!! Anser att hon är ett bevis på att allt kan hända, men också på att det alltid finns hopp! 🙂 Stark tjej måste det vara, att komma upp på hästryggen igen efter en sådan händelse!

  4. Dhanii

    Vad hemskt att vara med omnågot sådant! tack o lov att allt blev bra sen! hemska människor på 112, vi betalar skatt för deras tjänster så de borde alltid komma !!

  5. Emelie

    Herregud vad fruktansvärt! Men fantastiskt att hon klarade sig som ett ”mirakel” skulle jag säga. Ni fick en ny chans och det är jag glad för er skull! Men det borde göras en anmälan mot larmcentralen för det kunde ju faktiskt slutat otroligt illa!

  6. Kim

    oj. känns som att läsa en mardröm som har varit sann.
    hon hade verkligen jätte tur och hon måste vara jätte glad
    att få ha såna vänner som er.
    blev verkligen berörd när jag läste det.
    hoppas inte samma sak händer igen och ha en jätte bra dag 🙂

  7. cathie

    Men hon ramlade alltså av och landade på benen, för att tappa balansen och ramla bakåt? Hade hon hjälm på sig? Förstår verkligen inte hur det kunde gå så illa.. 🙁
    Men vad skönt att hon mår bra idag! Förstår att det måste varit jobbigt för er att få uppleva det där!

    1. stockholmsjenna

      Svar: Ja precis. Det var väldigt otippat att den kunde bli sådär.. och vi alla tänkte,tänkte och tänkte på hur det kunde bli så allvarligt som det vart. Hon hade en helt nyinköpt hjälm (ca. 2-3månader gammal, hon hade aldrig ramlat av med den eller tappat den) utav märket Kavalkade.

      Vi hade som sagt också väldigt svårt att förstå oss på hur det kunde gå så illa som det gjorde. Men det ger oss bara ”bevis” på att det inte alltid är bra att ramla av och landa på fötterna som man brukar säga…

  8. Sandra

    Gud så hemskt men va skönt att allt gick så pass ”bra” som det gjorde och att hon mår så pass mycket bättre idag!! Men ibland så är ridningen tyvärr en farlig sport.

stats