Stockholmsjenna

Idag körde William verkligen ett race med mig. Han var så himla aktiv och ville ha uppmärksamhet hela tiden, jag hann inte ens äta frukost. All fokus va på honom hela tiden. Jag hann i alla fall göra en kopp kaffe som jag snabbt fick dricka upp medan jag samtidigt fick underhålla honom.

Han somnade tillslut när vi promenerade bort till BVC. Idag var det ju dags för första mötet med föräldragruppen. Det var väldigt kul att äntligen komma igång med ännu en ”mammagrupp”. Man är ju rätt ensam av sig som ensamstående med en liten 2,5 månaders, så då är det alltid bra att träffa andra mammor och bara prata lite bebis. På tal om ensamstående så fällde jag några tårar idag. Vi körde en liten presentationsrunda då vi bland annat berättade ”historien” bakom barnets namn. Jag velade först inom mig om jag skulle dela med mig om att Sebastian inte finns, men sen kände jag att det är lika bra att dom får reda på det nu än att jag behöver ta det sen. Först kände jag mig väldigt stark när jag tänkte på det i tankarna. Men när orden sen kom ur min mun så kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Tror det blev extra starkt när jag sen tänkte på hur det kom sig att vi valde Williams namn, eftersom det var just Sebastian som valde det innan han dog. Sen tror jag även att det var en släng av trötthet efter en intensiv dag med noll mat som gjorde att jag var lite extra känslig. Men jag tog ett djupt andetag, försökte blinka bort tårarna och fokusera framåt sen.

Och jag har funderat lite kring det där med att berätta om Sebastians bortgång. För det är så olika varje gång för mig, hur känslorna styr. När jag hamnar i en situation där jag berättar om det för nån okänd, så går det alltid bra. Jag kan även prata om allt som hänt med vänner/bekanta utan några problem. Oftast tycker jag att det är skönt att kunna berätta om det, dels för att stilla folks nyfikenhet och dels för att jag själv ska få ventilera mig. Men när jag hamnar i en mer personlig/intim situation, typ som idag, när man satt där i ett rum omringad av typ 12 st andra mammor, alla ovetande om ens livsöde, då blir jag känsligare… Det är just ordet ”död” som får mig att börja gråta. Död. Ett hemskt jävla ord.