Stockholmsjenna

För någon dag sedan slog det mig en sak… Man kan inte vara kär i någon som är död.

Det är lite lustigt det där. Först går man runt och är kär. Vi blev dessutom lite nykära som man lätt blir när man väntar barn och allt känns spännande. Någon vecka innan han dog hade Sebastian sagt till sin syster att han aldrig varit så lycklig som då.

Men att sedan gå från den där kärlekskänslan, förälskelsen och lyckan till en enorm sorg och saknad när ens partner oväntat dör… Det enda man känner då är tomhet.

Jag har nog aldrig upplevt tomhet på samma vis. Det går inte att jämföra med när man gör slut med någon eller när någon nära i ens släkt dör. Det var min älskade partner som dog. Han som jag delade min vardag och mitt liv med, han som alltid fanns där. Han jag vaknade bredvid varje morgon och somnade bredvid varje natt. Han jag åt middag med varje dag. Han som jag älskade, han som älskade mig. En dag fanns han inte mer och hur mycket jag ville så kunde jag inte ens få säga ett ord till honom mer. Han var ju död.

Jag kommer alltid att älska Sebastian. Han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Sin plats i mitt hjärta. Att älska någon som är död kan man göra, men man kan inte känna sig kär. Man slutar helt enkelt känna sig kär. Jag kan åtminstone inte det.

För mig är kärlek/att känna sig kär en härlig känsla som känns i hela kroppen. Ni vet… pirret i magen, hur man inför en dejt nästan kan bli lite illamående för att man är så nervös och förväntansfull även fast man träffat personen förr, beundran man känner för den andra och såklart en stor dos nyfikenhet samt längtan.

Pirr i magen, förväntansfull, beundran, nyfikenhet och längtan är ju inte direkt känslorna man har för någon som är död. Det är mer saknad och sorg då, och det enda glädjande man känner är just att man älskade personen och alla fina minnen som lever kvar.

När jag började tänka på det där med att jag inte är kär och inte har varit kär på ett år nu, utan jag bara älskar (och saknar) så satt jag vid en busshållsplats och såg nykära par gå förbi på stan. I hörlurarna hördes musik från min Spotify och låten jag lyssnade på avslutades med texten: ”Från bortom alla världar, bakom himlarnas ridå. När allt för mig är över, jag kommer älska dig ändå, fast du inte längre hör mig”. 

Det har gått över ett år. Jag tror jag saknar att känna mig kär och att bli älskad. Jag saknar att ha någon att skratta och känna mig lycklig med. Saknar att kunna dela mitt liv med någon.

Och oavsett hur allt blir i framtiden.

Så kommer jag älska dig ändå.