Stockholmsjenna

Idag var jag med om något jag inte var förberedd på. Jag har nog aldrig ens tänkt att scenariot kan ske. Men det hände, och det var extremt jobbigt…

Efter att ha varit en sväng inne i stan och en dag utan mat så tyckte jag att det var en bra idé att gå till en restaurang i området där jag bor. Förbeställde maten och när jag kommer dit så möts jag av en ung kille som jag gissar på är son/släkt med nån som jobbar där. Han brukar jobba i kassan där lite då och då.

Han säger ”Men hej, det var länge sen! Var är din pojkvän som jobbat på Berns? Har inte sett honom heller på länge”. Jag blev helt tom. Det blev som en ilning rakt genom kroppen. Kände gråten i halsen samtidigt som jag hade lust att skrika ”HAN ÄR DÖD! DÖD!”. Men jag bara stirrade rakt i ögonen på den där unga pojken samtidigt som jag tänkte ”hur ska jag kunna berätta för denna lilla pojke att den glada unga mannen som alltid pratade mat, var intresserad av deras matkultur och som berättade om sina erfarenheter inte finns mer, att han är död?” … Sen kom mitt ”pedagogiska-jag” fram. Jag kastade en blick på vagnen där William låg och sov, sedan tittade jag tillbaka på den unga pojken och sa ”Han är uppe i himlen. Han hade en okänd sjukdom som vi inte visste om, och han dog för några månader sen…” . Blicken jag fick tillbaka sa mig precis hur omtyckt Sebastian var även på en liten restaurang där vi varit några fåtal gånger. Men han hade redan gjort ett gott avtryck.

Den unga pojken blev chockad och såklart ledsen över det som hänt. Han sa bland annat ”Nej, min kompis Sebastian. Han var min förebild. Jag vill också jobba på Berns när jag blir 18 år. Precis som han gjorde.”

Ni anar inte hur svårt det var att hålla tillbaka tårarna där och då.

Jag gick sedan hem med maten. När jag kom in i lägenheten släpptes min spärr och tårarna rann… Fan vad jag saknar min älskade Sebastian.