Stockholmsjenna

”Har du någonsin gråtit framför William för att det ibland är jobbigt att vara mamma?”– Det är en fråga jag fått ett antal gånger. Jag minns speciellt en gång när en vän till mig kom fram och sa ”jag fattar inte hur du klarar det. Ibland när mitt barn varit väldigt krävande blir jag alldeles gråtfärdig och en gång när min sambo kom hem från jobbet så brast jag ut i gråt och bad honom att ta barnet, för jag behövde en paus”.

Mitt svar är: Nej, jag har aldrig någonsin gråtit för att det är jobbigt att vara mamma.

Att vara mamma är extremt krävande, ett heltidsjobb och det gäller att kunna ha många bollar i luften. Jag förminskar absolut inte dom som faktiskt inte pallar det vid alla tillfällen och tycker att det ibland blir så jobbigt att dom börjar gråta. Jag har snarare fullt förståelse för det. För det ÄR jobbigt.

Ofta när jag får frågor som ”hur klarar du av att vara ensamstående?”, ”det måste vara så jobbigt” osv. så vet jag ibland inte vad jag ska svara. Det är klart det är jobbigt, stressigt och tar upp hela ens dygn. Jag blir aldrig avbytt på eftermiddagen när partnern slutat jobbet. Jag kör på dygnet runt från morgon tills jag går och lägger mig. När bebis börjar gråta mitt i natten har jag ingen annan som matar, vaggar, byter blöja. Jag har ingen ”varannan vecka-ledigt”. Jag har bara William och han har bara mig.

Men för mig är det normalt. Man kan nästan säga att jag inte vet något bättre. Jag vet inte hur det är att ha en sambo som kommer hem från jobbet. Jag vet inte hur det är att spendera en helg ihop; mamma, pappa och barn. Jag vet inte hur det känns. För mig har livet som ensamstående mamma, eller jag kanske ska säga Ensam förälder,  blivit ett normalt liv. Det är min vardag. Det är normalt (ogillar för övrigt det ordet) för mig.

Även fast det som sagt är jobbigt ibland och man blir utmattad vissa perioder så känner jag ändå att jag fixar det. Jag klarar det bra själv och jag trivs med det. Jag kan troligtvis vara tacksam för att jag fick min egen häst när jag var 15 år. En egen häst som jag tog allt ansvar för. Varje dag, dygnet runt, året runt. Som en före detta medryttare till Hero (hästens namn) sa en gång till mig när jag var gravid: ”Du kommer klara det galant att vara mamma, för du har ju redan övat på det i flera år. Du var mamma till Hero”.

Det får mig att tänka på något som Sebastian sa strax innan han dog. Min häst fick benet avsparkat av en annan häst en månad innan Sebbe dog, Vi pratade mycket om att jag borde skaffa en ny häst till hösten när jag kommit in i mammarollen. Vi planerade även att köpa en hund. Det han sa till mig var ”Du är skapt för att ta hand om någon eller något och du är riktigt bra på det. Snart kommer du få ta hand om någon igen (han syftade då på bebis och djuren), men tills dess får du ta hand om blommorna”. (haha, självklart skulle han lägga till något sånt). 

Med det sagt vill jag återkomma till det jag nämnde tidigare: Kom ihåg att det är helt okej att gråta för att det är jobbigt att vara mamma. Det är inget att skämmas för. Jag tror ALLA mammor någon gång vid något tillfälle känt att det är jobbigt, oavsett om man börjat gråta eller inte. Och man är inte en bättre mamma för att man inte gråtit än om man har.

Jag har gråtit extremt mycket (fast på grund av Sebastians och min hästs bortgång) på senaste tiden och är det något jag vet angående att gråta, så är det att man får ny energi av att gråta ut den negativa energin.

Kram på er!