Stockholmsjenna

För två år sedan låg jag tryggt i hans varma famn medan vi kollade på film ihop och lilla William växte i min mage.
Igår besökte vi Sebastians gravplats och tände ljus samt lämnade gravkrans ❤️ Det gör fortfarande lika ont i mig att gå genom grindarna till kyrkogården, höra gruset under mina skor medan blicken är mot Sebastians gravplats. Platsen där min älskade sambo, pappa till mitt barn vilar. Det gör även lika ont i hjärtat varje gång man ser vårt älskade barn sitta framför sin pappas gravplats ? Livet är förfärligt orättvist.

Ibland kan jag komma på mig själv leta efter Sebastian i folkvimmel, komma på mig själv vänta på att han ska komma hem från jobbet och att han envist ska stå i hallen och vänta på att få en puss innan han går in. Jag kan komma på mig själv ställa frågor högt till honom som jag vet att han skulle ha svaret på. Men sen blir jag påmind om synen av när jag hittade honom död och synen av när jag för sista gången såg honom, när han låg på sjukhusbädden klädd i en sjukhusrock. Påminns om känslan när jag för sista gången höll hans hand och grät helt förtvivlat över dödsbeskedet.

Man önskar att ingen skulle kunna dö ung. Att man ska få uppleva att bli pappa/förälder för första gången, starta sitt familjeliv och se sitt barn utvecklas. Det är ett stort tomrum Sebastian lämnat efter sig.

Jag avslutade denna dag med att gå ensam förbi en minneslund när vi var tillbaka i Stockholm igen. Tände ett ljus, stod tyst, lät alla minnen och känslor komma samt lät tårarna rinna. Hoppas du har det bra där du befinner dig nu, men jag önskar så att du hade varit här med oss ❤️