Jag vaknade upp imorse och min första tanke var ”var det bara en dröm?”. Sen slog verkligheten till. Det kändes så konstigt att vakna upp imorse och inte ha Scooby snarkandes bredvid sig, eller att öppna dörren till vardagsrummet och se att hans säng inte står kvar på sin plats.
Och inte heller nånstans dök han upp för att säga godmorgon och vänta på sin morgonpromenad när jag var uppe och gick i lägenheten.
Det kommer nog vara väldigt tungt i några veckor nu. Men jag vet att det var dags att säga hejdå. Det absolut tuffaste var när jag hade pussat honom farväl och vi skulle lämna byggnaden. När jag skulle stänga dörren så såg jag honom ligga där, och det tog verkligen emot att stänga dörren. Jag har nog aldrig någonsin stängt en dörr så sakta. Jag kunde inte sluta titta på honom. Det kändes som att man lämnade honom i skicket… Som om man bara gav upp. När jag väl hade stängt dörren så forsade tårarna och det gjorde de hela kvällen igår och även lite nu på morgonen.
Jag kan tänka mig hur tufft det kommer vara för mig den dagen det är dags att säga farväl till Hero. Men jag hoppas att det kommer ta låååång tid tills dess.
Men det är tur att jag har Hero kvar just nu så jag har ett djur kvar att ösa all min kärlek till.
Lider verkligen med dig. Det finns inget värre och när man är mitt uppe i det tror man ju verkligen att det aldrig kommer att bli lättare. Men på något konstigt sätt blir det ju det ändå, även om det tar tid. Håll ut och sköt om dig!