Stockholmsjenna

I förr går efter Williams första dag på nya förskolan åkte vi mot Karolinska och tog in en natt på hotell. Vi kom iväg ganska sent på eftermiddagen så först fick det bli middag på stan innan vi kom fram till hotellet.

Det kändes helt rätt att ta in en natt på hotell så man slapp stressa på morgonen med morgonrutiner, frukost, rusningstrafik osv. Istället kunde vi i lugn och ro sova ut tills William vaknade, ta det lugnt på morgonen, äta frukost utan att stressa innan det var dags att gå över vägen till Karolinska.

När vi kom fram till mottagningen så hann William leka lite vid deras lekplats innan det var vår tur att besöka läkaren. William som var på strålande humör tyckte inte att det var lika kul längre. Först skulle han mäta och vägas. Det slutade att jag fick stå på vågen med honom, sen när han skulle mätas så ville han inte alls… Så vi fick strunta i det.

Han gick sedan nyfiket vidare till nästa rum och blev fascinerad över dinosaurierna som stod på fönsterbrädan. Sen fick jag sätta mig på britsen tillsammans med honom och det gick också bra fram tills läkaren skulle lyssna på hjärtat med stetoskopet. Gallskrik!

Det var två till sköterskor på plats. Den ena blåste bubblor och den andra visade filmklipp till W vid ultraljudundersökningen.

Det var kul, fram tills William kom på igen att hjärtläkaren fortfarande höll på med undersökningen. Så i ca. 50min var det gråt och skrik från W med korta pauser då han fokuserade på bubblorna eller youtube-klippet.

Hjärtläkaren kunde iallafall se att Williams hjärtfel är kvar och har inte slutit sig. Däremot var det inga förändringar vilket är skönt! Så det finns inget att vara orolig över.

Efter ultraljudsundersökningen gjorde man EKG och även det såg bra ut.

När undersökningarna var klara så pratade vi lite. Mestadels blev det prat om Sebastians obduktionsrapport som jag lämnade till hjärtläkaren förra gången vi var där. Han hade läst igenom den och suttit på möte med genetik-mottagningen. Vid obduktionen hittade dom nämligen en gen som kunnat associeras till sjukdomar där man ofta har hjärtfel, men betydelsen för Sebastians klaffsjukdom är oklar.

Därför väntar vi nu på en remiss till genetikmottagningen för att se hur man ska gå vidare och undersöka William.

Jag kände mig lugn när jag gick från sjukhuset. Lugn och trygg att man inte behöver oroa sig för Williams hjärtfel, att allt ser bra ut utan några förändringar. Men samtidigt gick jag därifrån med fler frågor: varför är det så svårt att veta exakt varför Sebastians hjärta slutat slå? Vad händer om William ärvt den gen Sebastian hade? ?