Stockholmsjenna

Kom nyss hem från världens sämsta träning. Alltså fy faan säger jag bara. Det har gått så jäkla bra på hoppträningarna på sistonde så jag visste att en dala ner skulle komma när som helst.

Det började med att jag redan när jag red fram inte tyckte att det kändes bra alls. Han var lixom överladdad, nervig, ville inte slappna av utan var som en tickande bomb. När vi travhoppade fram så var jag iallafall nöjd med att han landade i rätt galopp, men själva språnget kändes bara blä. Och sen vart det bara sämre och sämre… Hero var verkligen inte den lugna & kloka häst han brukar vara. Istället var han som en raket som bara tickade och väntade på att få sprutta iväg.

Tränaren sa det att hon själv hade lite svårt att förstå vad han sysslade med idag, även fast han vanligtvis är en väldigt känslig och nervig häst. Både hon & jag fick känslan utav att han själv inte hade koll på vad han gjorde idag. Han galopperade så långt in i hindrena han bara kunde, hoppade rakt upp och på riktigt utan att driva typ 1 m över hindrena, efter hindret så drog han upp huvudet (och då sänks ju ryggen) och hoppade på stället samtidigt som han drog på framåt. Fanns ingen chans att jag kunde hitta ett bra flow, balans eller stöd i honom. Sprången vart lixom rakt upp och ner över hindrena och man bokstavligen flög och det kändes som att man dunsade ner efteråt. Som tur är så är jag van med sånt då vi hade en sån period för länge sen plus att jag red en ponny som var sån, så jag är väldigt ”baktung” och skjuter under med rumpan. Hade jag varit mer framåtlutande kan ni ju tänka er hur ont det hade gjort på en annan del utav kroppen…

Efter typ 4e rundan och han inte skärpte sig så fick jag nog. Jag vart så jävla arg & besviken. Men jag är sån som inte vill slå/ta i/sparka på hästen när jag är arg, utan hade jag varit själv i ridhuset idag när detta hände så hade jag hoppat av Hero, släppt honom, satt mig på backen och bara skrikit min ilska rakt ut. Men med respekt så kunde jag ju inte göra det på en hoppträning med en massa andra ekipage, så istället började jag gråta. Och som jag grät… Jag hade aldrig någonsin gråtit på en träning (om jag inte ramlat av och gjort illa mig ordentligt), men det lixom bara brast för mig då jag var så arg & besviken.

Men det är svårt att beskriva känslan. Jag var varken arg på mig själv, för det fanns inget jag kunde göra bättre, och jag var inte arg på Hero, för det kan ju ha funnits en anledning till varför han höll på sådär, och hästar är ju som de är, skulle jag bli sur på honom och ta ut det på honom så skulle han ändå inte förstå varför. Tränaren var iallafall noga med att påpeka att jag red väldigt väl och jag kunde inte ha ridit på ett bättre sätt. Men självförtroendet sjönk blixtsnabbt ner till botten iallafall.

Så jag tog en liten paus och hoppade istället en liten serie där vi satte flera bommar mellan varje hinder. I början gjorde han precis likadant som när vi hoppade bana, att han drog upp huvudet och bara ångade på, men trampade då på några bommar och började nog då hajja till lite. För gången efter det så skärpte han till sig, backade av själv och hade helt jämna språng. Vi la till några svängar och andra hinder efter serien och då hoppade han klockrent. Så problemet var ju hans springande, att han bara ångade på och det fanns inget stopp på honom.

Även fast det avslutades bra och jag kunde inte gjort det bättre än vad jag gjorde under träningen, så är som sagt självförtroendet på botten. Jag skulle hoppa en serie på medellinjen på torsdag eller lördag igen för att försöka få in en bra känsla inför nästa veckas hoppträning. Känner dock att jag verkligen inte har lust… Får försöka få med någon som vill stå på marken och hjälpa till ifall det går åt helskotta då också… Usch.. Vill bara gräva ner mig och dö…

Men om jag ska se något positivt så var det väl att jag valde att börja gråta istället för att ta ut ilskan på Hero. Jag älskar min fina häst oavsett vad som händer.. Vi får jobba oss ur det här tillsammans. Vi ska klara det.