Stockholmsjenna

Den 22 mars var det 2 år sedan min älskade Sebastian tog sitt sista andetag. 2 år sedan hans hjärta slutade slå.

2 år sedan jag hittade honom död i vårt hem, när jag gjorde allt jag kunde för att försöka få liv i honom. Jag minns fortfarande när jag försökte lyssna efter hans hjärtslag och för en sekund trodde jag att jag hörde hans hjärta slå, men det var mitt eget hjärta jag hörde slå så högt & kraftigt.

Jag minns hur jag trängde mig in med gravidmagen som var i vägen och försökte lyfta en livlös kropp på 100kg. Påbörjade hjärt- & lungräddning.
Minns ljudet från hjärtstartaren när ambulanspersonalen var på plats. Minns all gråt. Minns hur förtvivlad man var. Minns när vi fick beskedet från sjukhuspersonalen att han är död. DÖD. Ännu mer gråt.
Kändes som att livet skulle ta slut där och då. Kände en liten spark från William i magen. En påminnelse om ett liv. Han som är till hälften av den jag just förlorat.

Minns när jag gick in till rummet där Sebastian låg på sjukhuset. Där han låg i en säng med sjukhusrocken på. Minns hans skäggstubb mot mina fingrar när jag smekte hans kind en sista gång. Höll hans kalla hand.
Såhär två år senare står jag kvar på jorden, med vår son i min famn och Sebastian för evigt i mitt hjärta och minne ❤️

På 2 års dagen var vi självklart nere i Östergötland och besökte graven. Tog med oss blommor och tände ljus. William bröt av en bit blomma och ville själv ge den till sin pappa. Man funderar ju en del kring när William börjar förstå, Förstå varför vi besöker en gravplats där hans pappa är, medan han bara kan se sin pappa på bilder och filmklipp. Bara tankarna gör att mitt hjärta brister…