Stockholmsjenna

Det finns en sak som stressat mig en del under denna graviditet. Det är intresset andra har över att träffa en nyfödd bebis. I detta fall med lillen i min mage så har jag förståelse för att intresset och nyfikenheten om honom blivit rätt stor med tanke på allt som hänt. Jag hade inget annat velat än att ALLA nära och kära som vill får träffa honom så fort som möjligt, men så kommer det tyvärr inte bli…

För det första kommer jag behöva landa i ”bebisbubblan”. Det kommer bli en enorm omställning för mig, dels att föda barn, bli mamma och dels för att jag kommer vara ensamstående. Det är det folk inte riktigt verkar förstå. Jag vet att jag kommer behöva hjälp från nära och kära för att orka. Att det kommer bli ansträngande. MEN jag behöver inte någon som ska ta över min mammaroll. Det sista jag behöver är stress. Jag kommer snarare behöva tid samt lugn och ro att ta mig an uppgiften, och vid behov behöva hjälp och stöd när man kanske inte riktigt orkar. Dessutom vet man inte alls hur jag kommer må. Jag kanske är jättepigg och orkar med allt, eller så är jag helt motsatsen. Man kommer få ta en dag i taget.

När det kommer till besök då? För det första vet dom flesta redan om att nyfödda under dom första veckorna är känsliga för infektioner, virus och bakterier. Jag kommer försöka undvika att lillen träffar på några vuxna eller barn som är förkylda. Och det är ren självklarhet för mig. Jag försöker tänka att ingen ”normal” människa träffar ett nyfött barn när man är förkyld, men tyvärr vet jag att det inte är sant. Många som är förkylda vägrar även att inse det själva: ”Nej jag är inte förkyld” *snörvel snörvel, host host* , vet man av egen erfarenhet att det brukar låta ibland 😉

Jag vet som sagt inte hur jag kommer att må första tiden/veckan när bebis är här. Men det beslut jag tagit är att dom första som får träffa honom kommer va min familj och Sebastians familj. Och när jag säger familj så räknar jag med föräldrar och syskon/syskonbarn. Nummer ”två” på listan som får träffa lillen kommer va dom absolut närmsta vännerna. Nummer ”tre” på listan är övrig släkt och vänner.

Om han nu kommer som beräknat (alltså 16 juni) är det endast 2 veckor kvar tills jag flyttar till lägenheten. Det vill säga, endast 2 veckor med lillen. Jag kommer säkert vilja ha lugn och ro dom där två veckorna. Tanken är att efter det (dvs. 1 juli) så får dom jag nämnde som ”nummer 3” (övrig släkt och vänner) träffa honom.

Det här är planen. Sen kan den såklart ändras utifrån hur jag mår, hur bebis mår och hur man känner. Nu kanske några vänner eller släkt läser det här och känner sig ledsna för att inte träffa lillen direkt. MEN se det såhär: Jag och lillen kommer behöva lugn och ro. Det är ingen stress med att träffa honom, tänk istället på vårt bästa och ni kommer att få träffa honom, garanterat. Det kommer finnas all tid i världen för möten. Jag förstår att alla som vill träffa honom bara vill väl, men det kommer bli ett stressmoment för mig. För lika väl som jag vet att andra vill träffa honom, så vill jag att ni ska få göra det. Men både jag och lillen kommer som sagt behöva lugn och ro första tiden. För vårt bästa efter allt som hänt.

Sen finns det även en aspekt som vården uppmärksammat mig om. Det är att vi än så länge inte vet exakt vad för hjärtsjukdom lillens pappa dog av. Det kan hända att lillen inte föds frisk, Och då kommer det vara ännu viktigare att han inte träffar på folk för snabbt inpå födseln. Sen finns även aspekten att man inte vet hur jag kommer må, dels efter en förlossning och dels har jag blivit förvarnad om förlossningsdepression, speciellt med tanke på att jag förlorat min älskade partner och så föds vårt barn. Men där kommer det finnas mycket hjälp för mig att få. Jag kommer redan på förlossningen ha tillgång till en kurator och även under tiden på BVC/MVC som båda redan nu är beredda och informerade om allt som hänt.

Så för att förkorta detta långa och tankespridda inlägg: Ta det lugnt. Nära, kära och bekanta kommer att få träffa lillen. Men vi kommer behöva tid för lugn och ro under första tiden. Sen finns all tid i världen för möten. Och jag längtar tills ni får träffa min och Sebastians son. Jag längtar tills att få se både min och Sebastians familj, släkt, vänner och bekanta träffa lillen. Men stressa oss inte första tiden. Tack. 

Sen vet jag att många har frågor om att träffa lillen och det bästa sättet att få ett svar är att höra av sig till mig direkt. Jag bits inte 🙂  Kram på er!