Stockholmsjenna

Idag är det 8 år sen jag träffade Hero för första gången. (OBS. Inget aprilskämt!).
Komiskt nog så provred jag faktiskt Hero 1 april. Jag minns att det var en varm och härlig vårdag som vi åkte bilen ner till Göteborg för provridningar. Det var mamma, pappa, annelie och jag som åkte ner. Jag hade aldrig sett bild eller så på Hero så jag hade ingen aning om hur han såg ut. Jag minns att jag klev in i stallet och började titta mig omkring i boxarna på alla bruna hästar för att försöka gissa mig fram till vem som var ”travaren”. Jag hade lite fördomar mot travare då, och trodde såklart att Hero skulle vara en brun smal sak med lång man & svans. Såg sedan en svart skönhet stå i stallgången och så säger hans f.d ägare att ”här är han” och går fram till honom. Jag minns att jag stod på samma sida som Heros ”onda öga” (hans öga där man ser mer ögonvita) och han tittade bakåt på mig, på ett sätt som är svårt att beskriva, men det är typiskt Hero.

Eftersom vi hade åkt så långt för att provrida så såg vi till att jag fick testa på det mesta på honom. Då stallet inte hade ett ridhus så red vi bort till Stall Hagelyckan som låg väldigt nära, där vi lånade ridhuset så att jag kunde testa Hero både i dressyr samt hoppa litegrann.
Hero hade precis blivit igångsatt efter en längre vila, så det vart inget hårt pass. Utan mer för att känna på honom.

När vi var klara i ridhuset så red jag och den yngre systern utav de som ägde Hero ut en sväng så jag fick känna på honom på det viset också.

När vi var klara och kom tillbaka till stallet så hade jag en känsla utav att Hero skulle passa mig som handen i handsken. Han var en perfekt blandning utav de två ponnys som jag ridit och tävlat tidigare, och vad är mer perfekt än att hitta en blandning utav de två? Jag minns precis hur jag beskrev det: pigg & hoppglad som Charam, osäker & orutinerad som Mimmi.

Vi åkte i alla fall hem till Stockholm sen igen och skulle tänka på saken. Några dagar senare så bestämde vi oss för att hämta hem honom, och det vart den 7 april…

Och det var väl tur det att jag svarade på den där annonsen på Hästnet utan nån bild och med texten ”min ögonsten måste säljas…” för annars hade jag ju aldrig träffat Hero.