Stockholmsjenna

Här är del 2 av förlossningsberättelsen. Del 1 kan du läsa HÄR.

Väl i rummet började det roliga med att få på sig alla grejer inför förlossningen. Man kände sig ju verkligen inte sexig i sjukhuskläderna eller nättrosorna. Med i rummet var som sagt min mamma, min bästa vän Jennie och Sebastians syster Alexandra.

Mitt blodtryck hade varit lite högt mot slutet av graviditeten, eller det låg alltid på gränsen. När jag anlände till SöS var mitt blodtryck 150/100 och sedan blev det 160/100! Fick blodtryckssänkande medicin och sedan vid kl. 19:30 skulle en sjuksköterska sticka mig för insättning av kanyl. Tyvärr brast mina kärl i båda händerna när hon stack mig. Så det fick komma in en ny sjuksköterska som istället fick sätta in kanylen i armvecket på mig istället för ovanför handen. Fy satan va ont man hade i båda händerna efter att blodkärlen sprack. Fina blåmärken fick jag med…

Vid kl. 20:05 började jag känna mig yr. Dom tog blodtrycket igen som var 160/95. Sedan kopplade dom på CTG:n. Nu började mina värkar va mer smärtsamma. Erbjöds lustgas men tackade nej. Kände att jag ville vänta så länge som det gick. Men redan vid kl. 20.47 så orkade jag inte mer utan bad om lustgas. Det mina kära läsare, det är heeeelt klart världens bästa grej! Kändes verkligen som att man hade druckit något glas för mycket, man blev lugnare och smärtan kändes inte lika intensivt.

Vid kl. 22.10 fick jag ny blodtrycksmedicin eftersom blodtrycket fortfarande var högt.. Jag va då öppen ca. 6 cm och vid kl. 23.30 fick jag nån liten förgiftning och dom satte skalp CTG på William. Dvs CTG från hans huvud. Mina värkar va extremt täta. Minns att jag hade förbaskat ont och det var väldigt intensivt för mig då mina värkpauser var från några sekunder till 1 minut långa. Jag fick med andra ord inte något tillfälle att vila upp mig eller samla krafter till nästa värk. Jennie och Sebastians syster Alexandra hjälpte mig med både andning och att ge mig lustgasen när dom såg på skärmen att mina värkar kom. Det var så gulligt hur dom turades om med vem som skulle hålla i lustgas-masken och den andra peppade mig.

Det beslutades vid kl. 00:25 att jag skulle få ryggmärgsbedövning, det vill säga Epidural. Tyvärr lyckades inte den första narkosläkaren med att sticka mig utan blodkärl i ryggen brast. Det som hände sen för mig går inte riktigt att beskriva. Men jag minns inget från vad som hände i rummet. Det sista jag minns är att läkaren, BM och sjuksköterskorna pratade om att kärlen i ryggen brast.

Sen hamnade jag i ”en annan värld”.

Jag har funderat länge kring om jag ska berätta om det här. För jag har inte berättat om det för så många. Jag vet knappt själv vad jag ska tro eller vad som faktiskt hände. Men jag är en öppen person som gärna delar med mig, oavsett om saker är bra eller dåliga, så jag bestämde mig för att berätta om det här på bloggen. Jag vet som sagt inte själv vad jag ska tro, så man får tycka/tänka och känna precis som man vill 🙂 

Det jag upplever när jag ”försvann” är att det först blev helt vitt. Eller ni vet när något är så vitt att det nästan blir grått. Alltså väldigt ljusgrått. Jag såg bara det där vita och jag kände ett enormt lugn. Jag hörde inget. Det var helt tyst och fridfullt. Helt plötsligt såg jag en rektangulär lucka framför mig i det vita. Jag skulle kunna beskriva det som en sån där rektangulär postlucka som brukar finnas i trapphus. Av nån anledning ville jag ”närma mig” den där luckan när den öppnades från ena sidan. Jag vet knappt hur jag ska beskriva det jag sen såg. Men jag såg Sebastian stå i den där luckan. Låååångt bort. Han var lixom ”i” den är luckan, och jag såg hela honom. Och nånstans inom mig ville jag bara dit. Det va ett sånt enormt lugn där borta. Lugnt, tyst och harmoniskt och jag kände ingen smärta där och då. Men det var något som gjorde att jag inte kunde ta mig dit. Det tog lixom stopp hur mycket jag än försökte att ta mig dit. Sen hörde jag Sebbes röst som sa åt mig att sluta försökta ta mig dit. Att jag måste tillbaka till ”verkligheten” och kämpa. Kämpa för att vår son snart ska födas. Kämpa för att äntligen få hålla honom i min famn. Det sista jag tänkte var ”ja, nu jäklar. Jag ska ha min son!”.

Sedan vaknade jag upp ur tillståndet jag befann mig i och framför mig såg jag en främmande mans ansikte. Fattade ingenting där och då utan han tittade mig i ögonen och sa ”Tjena Gasellen. Ska vi ta och vända på dig så ska du få lite smärtlindring?”.  Jag fattade verkligen noll, undrade vem tusan han va, vad han gjorde där och tyckte hans ”Gasellen-skämt” va urdåligt för jag hade ju så jäkla ont och tyckte det var ett dåligt tillfälle att dra ett skämt. Dom andra i rummet tyckte däremot att det var kul då dom skrattade åt skämtet. Men denna skämtsamma man var en ny narkosläkare som kom för att försöka ge mig en ny epidural, och han lyckades sticka rätt.

Att få epidural va en riktig befrielse för mig. Äntligen (!) kunde jag få vila lite. Inte känna smärtan. Jag passade på att vila lite grann. Minns att jag blundade, lyssnade på människorna i rummet när dom pratade, andades mig igenom värkarna som kom och samtidigt försökte ta mig tillbaka till den där andra världen. Till den där ljusgråa luckan. Men jag va bara kvar i nuet.

Vid klockan 03.00 var jag 10 cm öppen och ”neurologiskt utan anmärkning” efter det misslyckade epiduralförsöket. Men lilla W som låg där i magen ville inte riktigt ta sig neråt, utan han låg fortfarande väldigt högt upp. Så jag fick fortsätta vila och andas igenom värkarna. Minns att jag bara lyssnade på snacket i rummet. Minns specifikt när dom diskuterade solen och någon sa ”är det solnedgång eller soluppgång?” för då tänkte jag ”hoppas fan att det är soluppgång..”  Jag frågade aldrig om klockan eller så, utan jag kände att jag inte ville veta.

Vid klockan 05.15 hade W tagit sig neråt och mina krystvärkar startade. Alltså fy saaatan va ont det gjorde. Det var verkligen kämpigt. Men nu i efterhand är jag fascinerad av kroppen som bara automatiskt börjar krysta, utan att man själv riktigt fattar vad man sysslar med. Men smärtan, aaah. Jag bad säkert hundra gånger barnmorskan att dra ut ”ungjäkeln”. Minns att jag sa att ”vet du vad, jag skiter i hur du gör för att ta ut ungen. Välj kejsarsnitt om det behövs. Man ta ut honom nu!!”. Sen bad jag henne att hämta ”den där sugproppen för ungen ska ut nu, jag orkar inte mer!”. Då sa hon ”krysta två gånger till så hämtar jag läkaren”. Minns att jag tänkte ”bra!”, krystade två gånger, krystade en gång till och undrade varför hon inte hämtade den där läkaren. Fick nog och sa till henne att ”nu har jag krystat mer än två gånger, så nu hämtar du den där sugproppen”. Då svarar hon ”fast nu går det inte, för jag har min hand här”. Tänkte ”vadå hand här?!” men hann inte fundera så mycket mer innan nästa krystvärk kom. Det hon egentligen gjorde var att hon höll handen iför så att han inte skulle komma ut för fort och för att jag inte skulle brista för mycket. Krystade några ordentliga gånger till medan jag fick hejarop av Jennie, Alexandra och min mamma.. Minns hur ont det gjorde men sen helt plötsligt, klockan 06:00 var det som att det sa ”ploff”, blev alldeles slemmigt och sen hörde jag hans skrik. Min första tanke var ”Han är frisk. Han skriker och det betyder att han mår bra”. Sen la dom honom på mitt bröst. Född kl. 06:00, en perfekt pojke på 51 cm och 3920g.

Känslorna. Dom går knappt att beskriva, men jag gissar på att denna bild på mig och Sebastians syster Alexandra beskriver det rätt bra. Det var en så stark känsla. Äntligen är min och Sebastians son här. Han lever. Han mår bra. Han är så underbar. Så älskad från första sekund. Älskade lilla William.

William var helt perfekt. Minns att barnmorskan sa att han va så fin och frisk. Hans Apgar-poäng var 9 vid födsel (var bara hudfärgen), men bara efter nån minut var det en 10a. Moderkakan avgick kl. 06:11 och totalt så förlorade jag 450ml blod under hela förlossningen. Tack vare att barnmorskan höll emot fast jag bara skrek och bad henne dra ut honom så fick jag några små bristningar grad 1 som hon sydde efteråt.

Efteråt fick vi den berömda förlossningsbrickan med mat. Och både mat och dryck har aldrig smakat så bra. Sen blev det såklart en massa mys med underbara William i väntan på rum på sjukhuset. Jag fick va kvar där för bevakning i 2 dagar på grund av mitt blodtryck. Minns att jag bara längtade tills blodtrycket skulle gå ner tilltäckligt så jag skulle få ta bort den där blodiga kanylen från armvecket. Alexandra var den som fick äran att va med när William skulle vägas och mätas, samt byta hans första blöja. Hon fick ta Sebastians plats <3

Jag är så tacksam för att jag hade tre fantastiska kvinnor med mig under förlossningen: min bästa vän Jennie, Sebastians syster Alexandra och min mamma. Utan dom hade det varit mycket jobbigare. Dom pushade mig, hjälpte mig, stöttade, servade mig med lustgas, höll koll på mina värkar och lämnade aldrig min sida.

Och visst sa jag ”aldrig mer” efter förlossningen och även några veckor efteråt. Men nu skulle jag kunna göra det flera gånger till. En fantastik upplevelse och kärleken till ens barn är större än något man tidigare upplevt.

När man åkte från förlossningen så fick man sätta en nål på tavlan på det datumet som ens barn är född. Lilla William föddes ju på sin BF-dag.

Lilla lilla underbara William <3