Nu har det gått en vecka sen begravningen och det har känts tomt. Precis som min kurator förvarnade mig för. På något vis blev det mer verkligt. Även fast det stundtals känns overkligt.
Begravningsdagen var riktigt tung. Vaknade på morgonen med en tung känsla i luften. Mina tårar rann genom hela begravningsceremonin och det gjorde så extremt ont i hjärtat att stå vid kistan och säga ”farväl”. Jag fick sammandragningar när vi stod vid kistan, men det var väl lillens sätt att ge ett meddelande till sin pappa. Lillen höll sig även aktiv och visade sin närvaro genom att sparka & röra sig under hela begravningen.
Trots att det var en extremt tung dag så blev allt så fint för Sebastians skull. Blommorna var precis som han älskade det, rosor i olika färger. Gunnar från Kungliga Operan var där och sjöng låtar vi fick välja ut. Ett av de självklara valen var ”Utan dina andetag” då Sebbe älskade Kent och vi brukade sjunga den tillsammans i bilen. När Gunnar framförde den så blev det så vackert, med sån kraft i kyrkan. Jag brast på en gång när han började sjunga.
Det var över 200 personer i kyrkan, och att sen se alla hans nära & kära gå fram till kistan och lägga sina handblommor/”gåvor” gjorde att man brast ännu mer. Speciellt kändes det i hjärtat när hans kockkollegor gick fram, klädda i sina kockrockar. Kocklivet var verkligen något som Sebbe brann för och hans kollegor blev verkligen vänner för livet. När jag och Sebbe träffades så var hans kockkollegor bland dom första som jag träffade.
Minnesceremonin efteråt blev också i Sebastians anda. Maten var från dom företag/restauranger Sebastian jobbat för och det var bland annat hans kockkollegor från Restaurang Farang, Fotografiska, Hagdahls kök/Collegium och Vår gård som stod vid spisen och fixade allt. DET kallar jag för kärlek, och visar hur extremt omtyckt och betydelsefull Sebastian var inom sitt yrke.
För mig kändes det verkligen som om det var Sebastian som hade lagat och valt maten, för det var exakt sånt som han brukade laga hemma till oss. Det var Sebastian helt enkelt.
Sebastian, jag har fortfarande svårt att förstå vad som hänt. Det känns som en hemsk dröm som jag inte kan vakna upp från. Det är så extremt tomt utan dig att det gör ont. Saknaden efter dig är enormt stor. Du var den som alltid uppmuntrade mig att skriva, att satsa på att göra saker jag kände för, att leva livet. Det finns ingen som du. Du gav mig så mycket i livet. Och du gav mig den finaste gåvan man kan få av sin älskade: vår son. Det gör ont i mig att du inte är här och inte kommer få se honom växa upp. För du längtade verkligen efter honom.
I mitt hjärta är vi alltid tillsammans, i våra hjärtan kommer vi alltid vara tillsammans. Vår kärlek kommer aldrig någonsin att dö. Vi ses igen, men inte än.
Sebastian Thell, jag älskar dig i all evighet.
För vad är jag, utan dina andetag?
Ramlade över din blogg för första gången idag, lyckligt ovetandes kring vad som hänt… Tårarna talar, har inga ord…
Så fruktansvärt
Tårarna bara rinner när jag läser detta! Du är så otroligt stark!
Beklagar sorgen ännu en gång! ❤️