Stockholmsjenna

Jag får ofta frågan om vad det var som hände den där dagen i mars när jag kom hem och hittade min älskade sambo död i ett hjärtstopp.

Jag skulle nog kunna skriva en bok om det. För jag minns allt så detaljerat. Jag minns händelser, känslor, färger, klockslag, citat.

Men för att ta det kortfattat så kom jag hem från en föreläsning på universitetet och hittade honom död i vår lägenhet. Jag var då gravid i v. 28 och väntade vårt första barn.

När jag hittade min sambo förstod jag nästan direkt att han var död. Det såg man på hans bleka hud. Men jag vägrade inse, vägrade gå med på det. Så jag påbörjade HLR, samtidigt som jag ringde 112 och satte på högtalaren och på den andra telefonen ringde jag min sambos pappa och bad honom komma dit. Att påbörja HLR var inte lätt. Jag hade min gravidmage i vägen, utrymmer var trångt, min sambo var 2m lång och vägde 100kg. Men i en sån situation så löser man det. Man får en sån styrka som inte går att beskriva.

Mycket hände när ambulanspersonalen väl var på plats. Jag minns tydligt deras blickar när de såg min gravidmage. Efter att de inte fick igång hans hjärta så åkte de med honom i ambulansbilen till lasarettet. Jag fick åka i en annan ambulansbil dit. Jag hade fortfarande hopp om att han skulle leva, för de som jobbade med det var ju proffs. Och inte kan man väl bara dö sådär, 28 år gammal utan nån förvarning?

Det var när han som körde ambulansbilen sa till mig att ”Jenny, vi kommer göra allt vi kan för att rädda din sambo. Men vi har alla odds emot oss”, det var då jag förstod. Jag läste mellan raderna. Jag kollade upp mot himlen. Han är död.

Jag minns även väldigt starkt när sjukhuspersonalen kom in i anhörigrummet och sa att de hade dåliga besked. Dödsbeskedet.

Jag kommer aldrig heller att glömma när jag för sista gången fick hålla hans hand. Den var iskall. Han såg nästan ut att sova där på sjukhusbädden. Jag minns att jag rörde hans hand precis så som jag brukade göra, så som de gånger han alltid sa att jag aldrig fick sluta. Medan jag rörde hans hand sa jag att ”jag kommer göra allt jag kan för att vårt barn ska få det bästa liv ett barn kan få. Han kommer få veta att du längtade efter honom och att du älskade honom”.

På tal om att älska, så kan jag backa tillbaka några timmar, till morgonen den dagen han dog. Vår sista morgon ihop.

När jag klev upp hade Sebastian redan varit uppe, bakat eget bröd och dukat fram frukost. Vi åt frukost ihop och skrattade ovanligt mycket den dagen.

När han skulle gå till jobbet satt jag i soffan i vårt vardagsrum framför Nyhetsmorgon. Vi hade två ingångar till lägenheten: en ut på baksidan och en ut via framsidan. Sebastian stod i hallen med sin gröna vinterjacka, handskar, skor och mössa på. Han frågade om vi skulle hinna ses mer innan han skulle iväg på ett jobbmöte på kvällen. Vi kom fram till att vi skulle det. Sedan gav han mig en slängkyss och sa hejdå innan han gick några steg mot ytterdörren på framsidan.

Men av någon anledning låste han aldrig upp dörren. Han stannade, vände, tittade på mig och sa ”jag går ut via baksidan istället”.

Sedan gick han fram till mig som satt i soffan, gav mig en kyss och sa ”jag älskar dig”. Det jag inte visste då var att det var vår sista kyss…

Jag minns som sagt allt så detaljerat från den dagen att jag skulle kunna skriva en bok för att få med allt som hände och hur det varit att ta sig genom sorgen. Det blir alldeles för långt att ta upp här, så därför blir det endast kortfattat.

När allt detta hände mig letade jag runt halva nätet efter liknade händelser för att få hopp och se att livet kommer bli bra tillslut, för att kunna hitta stöd. Jag spenderade timmar på google, jag mailade baby-/gravid-/föräldratidningar som Tidningen Mama, Vi föräldrar etc och frågade om de hade något arkiv med gamla artiklar och om de möjligtvis visste om de hade berört ämnet tidigare. Men jag fick aldrig något svar.

Då bestämde jag mig för att dela med mig av min historia. Jag kände mig ensammast i världen då, och jag vet nu att man inte är det. Jag hoppas att ingen ska behöva hamna i en liknande situation, men om det sker hoppas jag att min historia kan hjälpa någon annan.

Sebastian dog på grund av ett hjärtfel/hjärtsjukdom som ingen visste om att han hade, inte ens han själv. Vår son William föddes också med ett hjärtfel och har det än idag.