Stockholmsjenna

Ska jag vara ärlig så är jag rädd över mina känslor när årsdagen är här. Jag har tänkt lite på hur det kändes kring begravningen och sedan fyra månader senare när det var gravsättning. Inför begravningen mådde jag redan skit och det var en riktig hemsk dag. Vissa delar av begravningen minns man inte ens för att man grät så fruktansvärt mycket.

Gravsättningen var sedan fyra månader efter begravningen. Då hade jag fött William, hade fokus på annat, hade hunnit flytta m.m. Jag grät helt hysteriskt den dagen med även fast jag inte trodde att jag skulle gråta så mycket som jag gjorde.

Snart är det årsdag. Jag vet att jag kommer gråta. Men ändå kan man inte sluta fundera kring: hur mycket och hur kommer jag må? Jag vet ju inte hur det kommer bli. Men jag har en känsla av att jag nog kommer få en hel del minnen tillbaka till den dagen. Det kommer bli hemskt.

Samtidigt tror jag att vi i familjerna gör det bästa av situationen. Vi ska alla vara tillsammans under årsdagen. Vi kommer att minnas, gråta, stötta och kramas tillsammans, Jag tror att det är viktigt att även fast man har en årsdag eller minns något hemskt, så får man inte glömma bort att minnas den fina människa som Sebastian var och dom fina stunderna man fick uppleva tillsammans. Man får försöka att fokusera på att se dagen som en dag att hedra honom och hans minne, istället för att tänka på det som hände den dagen.

Jag har även sen någon månad tillbaka börjat jobba på samma sätt som jag gjorde med min kurator inför begravningen förra året: att försöka se framför mig hur jag faktiskt kommer att må och hitta ”verktyg” för hur jag ska göra för att vända sorgen till att må bra igen. Jag tror att det är otroligt viktigt att åtminstone försöka göra det så man inte fastnar i sin sorg.

Tänkte avsluta inlägget med att dela med mig av en text som jag använt mig mycket av i mitt sorgearbete. Jag läste texten en månad efter Sebastians död och den har hjälpt mig oerhört mycket. För varje gång en våg kommer, så accepterar jag att det sker, men jag ser till att hålla i min vrakdel för att ta mig genom vågen.

Och ja, vågorna finns där fortfarande flera gånger i veckan. Men dom är inte 30 meter höga längre. Snarare typ 15 meter höga. Men jag tror att vid första årsdagen blir dom nog minst 25 meter höga igen… Men jag kommer ta mig genom det med, genomblöt och fastklamrad vid en vrakdel.

”När det gäller sorgen kommer du märka att den kommer i vågor. När skeppet först havererar så dränks du, med vrakdelar överallt omkring dig. Allt som flyter runtom dig påminner dig om den skönhet och prakt från skeppet som var, men som inte längre är. Allt du kan försöka göra är att hålla dig flytande. Du hittar någon del från vraket och klamrar dig fast ett tag. Kanske är det ett fysiskt objekt. Kanske är det ett lyckligt minne eller ett fotografi. Kanske är det en person som, likt dig, också flyter omkring. Under en period är allt du kan göra att hålla dig flytande. Hålla dig vid liv. 

I början är vågorna 30 meter höga och kraschar över dig utan nåd. De kommer med 10 sekunders mellanrum och ger dig inte ens chansen att hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och hålla dig flytande. En tid därefter, kanske veckor, kanske månader, upptäcker du att vågorna fortfarande är 30 meter höga, men de kommer inte lika ofta. Men när de väl kommer så störtar de över dig och utplånar dig. Däremellan kan du dock andas, du kan fungera. 

Du vet aldrig vad som utlöser sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en vägkorsning, lukten av en kopp kaffe. Det kan vara nästan vad som helst… och vågorna kommer störtande. Men mellan vågorna, där är liv. 

Någonstans längs vägen, när det inträffar är olika för alla människor, kommer du att märka att vågorna bara är 25 meter höga. Eller 15 meter. De kommer fortfarande, men de kommer alltmer sällan. Du kan se dem komma. En årsdag, en födelsedag, under julen eller när du landar på flygplatsen efter semestern. Du kan se vågorna komma och, för det mesta, förbereda dig själv. När de sköljer över dig så vet du att du på något sätt, återigen, kommer att komma ut hel på andra sidan. Genomblöt och fortfarande fastklamrad vid en vrakdel,”