Stockholmsjenna

I torsdags var det som sagt dags för tävling. Jag laddade upp i stallet med att tvätta Heros ben, rycka manen, fläta, knoppa och borsta. Min fina pojkvän var med mig hela dagen som ”hästskötare” och hjälpte till. Så guldvärt! När vi var klara med allt pyssel så packade vi bilen och sedan tog vi oss till Ryttarstadion.

Vi var framme lite tidigt, men det var skönt att inte behöva stressa. Hero är vanligtvis en väldigt nervig häst, men han var otroligt lugn. Jag var imponerad! Detta var ju hans första tävling på bortaplan. Tidigare har vi bara tävlat på hemmaplan och då har det varit smidigt att bara behöva gå upp från stallet till ridbanorna där vi alltid tränar till vardags. Men nu var allt helt nytt för honom.

På framridningen kändes Hero rätt slö. Jag upplevde underlaget på framridningen som rätt tungt. Men Hero kämpade på. Men eftersom han kändes trött la jag fokus på att värma och mjuka upp honom istället för att rida runt och göra honom trött. En framridning ska ju inte vara ett lektionspass. Som jag skrev på det tidigare inlägget: det man inte kan på tävlingsdagen kommer man inte lära sig på tävlingsdagen heller.

Efter framridningen så pepptalkade jag, pojkvännen och Hero lite och sen var det dags… 

Jag kan inte direkt påstå att Hero var piggare inne på banan, för hjälp va seg han va! Dessutom tyckte han att dressyrstaketet och ”blommorna” var jätteläskiga. Men efter ca. 1 varv runt banan så fick vi startsignal och det var dags.

Jag tycker att vi gjorde vårt bästa. Jag fick rida så svetten rann och Hero var trött men ställde upp. Travprogrammet tyckte jag gick helt okej, men jag önskar att vi hade haft mer framåtbjudning. Men hur mycket jag än försökte så gick det bara inte. Vi fick ett litet missförstånd i högergaloppen då Hero verkligen inte orkade fatta galopp först, men efter en liten tillsägelse så skärpte han sig och fattade snällt galopp. Inför vänstergaloppen så red jag lite ”strängare” för att visa till honom att han SKA fatta galopp på kommando, att det just nu inte är på hans villkor. Och han lyssnade fint på det. Med hästar gäller det verkligen att ge och ta, och det är precis det tankesättet jag försöker ha med Hero som annars har ett väldigt ”hårt huvud”.

Så trots noll framåtbjudning, bara tränat en dag innan och inte tävlat på 3 år så gick programmet ändå hyfsat. Det var Gustaf Svalling som dömde och ett trevligt inslag på tävlingen var att han efter programmet kom fram och sa några ord. Han sa att det var en mycket trevlig och prydlig ritt, men att framåtbjudningen saknades idag. Han öste även med beröm över hur fin Hero var och han trodde absolut inte att Hero var 20år. Han avslutade med att klappa på både mig och Hero, sedan lutade han sig fram och viskade: du ligger iallafall i toppen just nu…

Efter min ritt låg vi på en första placering, och procenten vi fick var 66.8%. Dock petades vi ner av jätteduktiga ekipage och slutade på en 4:e placering. Och det är vi väldigt nöjda med. Jag är jätteglad över min fina häst som är så otroligt trevlig att rida och är väldigt tacksam för min fina pojkvän som var guldvärd som ”hästskötare” (jag tror att han till och med var stolt över mig och Hero). Vilken dag det var!

Det kändes skönt att skritta hem från tävlingsbanan med en nöjd Hero och känna att ”vi kan fortfarande, trots att vi inte tränar stenhårt samt trots att Hero är 20 år och travare”. Och trots att det var 3 år sen sist vi tävlade. Det kändes kul att titta på protokollet efteråt med fina poäng och kommentaren ”Snyggt ridet på travare!”.