Den 22 mars var det 3 år sedan Sebastian gick bort. Skrev följande text den dagen:
”Jag har knappt ord kvar. 3 år har gått, sen jag hittade dig död. Jag kom dit försent, men jag gjorde allt jag kunde för att rädda livet på dig. Jag förstod att det var försent, men jag vägrade ge upp hoppet. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan den dagen. Fast jag hörde hjärtmaskinen som sa att ditt hjärta inte slog och såg ansiktsuttrycket på ambulanspersonalen och räddningstjänsten så var hoppet det sista som lämnade mig. Det var inte förrän mannen som körde ambulansen jag åkte med sa ”Vi kommer göra allt vi kan för att rädda honom, men det ser inte bra ut”. Det var då jag förstod. Jag blickade ut genom bilfönstret, kollade mot trädet som stod på åkern och tittade sedan upp mot himlen. Jag har förlorat dig ?
Sista gången jag höll i din kalla hand där du låg på sjukhusbädden sa jag att jag kommer göra allt för vår son, att jag ska försöka ge honom det bästa liv ett barn kan ha. Och det försöker jag med varje dag.
Jag berättar historier om dig för honom och visar bilder. Han pratar mycket om ”pappa Sebbe” och jag tror att du på ditt sätt är med honom i vår vardag.
Vi älskar & saknar dig Sebastian ❤️ Varje dag, varje andetag.”
Vi var såklart på plats den dagen nere i Mantorp och besökte graven. Tände ljus, lämnade blommor, saknade och tänkte på alla minnen. Allt känns fortfarande än idag så otroligt overkligt…
Senaste kommentarer