Stockholmsjenna

Utomkvedshavandeskap

 

Det blir inte alltid som man tänkt sig ? Vi längtade efter en liten lillebror/lillasyster till sommaren. Men tyvärr har jag åkt på ett utomkvedshavandeskap och vi har förlorat ett barn ???

 

Efter ett VUL då man inte såg nån graviditet i livmodern men kraftigt höga hcg-nivåer skickades jag akut till sjukhus. Jag skulle precis gå in i v. 9 och på UL såg man det lilla fostret med hjärtslag ligga precis utanför livmodern, med ägget fast i äggledaren. Det var hjärtkrossande att se det lilla hjärtat slå, men tyvärr på fel ställe för att kunna överleva ??

 

 

Eftersom mina gravidhormoner var så höga och fostret vuxit sig stort blev det akutoperation. På med operationskläder, lite dropp och sedan rullades jag in på operationen. Där sattes jag i en stol medan flera personer samtidigt började förbereda mig. Kände mig nervös och utlämnad. Sedan blev jag nedsövd…

 

 

Vaknade upp på uppvaket efter operationen. Kände mig så ensam, hade extremt ont och skakade. Det tog ytterligare 3 timmar innan jag fick träffa läkaren som berättade hur operationen gått. Ni kan säkert tänka er alla tankar under 3 timmars väntan. Hur mycket har de opererat? Fick de bort allt? Hittade det något konstigt? Har jag nån sjukdom? Kommer jag någonsin kunna få barn igen? osv.

 

Läkaren kom sedan in och berättade att operationen hade gått bra. Eftersom fostret hade vuxit sig stor och den satt där den satt så fick de göra ett till snitt (bikinisnitt) för att få ut allt. Så de opererade bort min ena äggledare. Tur i oturen såg min andra äggledare, äggstockar & livmoder fina ut. Så chanserna att få barn igen i framtiden är goda.

 

Men ärligt talat är det här bland det värsta jag varit med om.. Speciellt såhär i Corona-tider då man är helt ensam på sjukhuset. Och smärtan går inte ens att beskriva, både smärtan mentalt och i kroppen. Det gör fruktansvärt ont! ?

 

Nu ska jag ta mig igenom det här med: med tre hål och ett snitt på magen, märken från venkateter i båda mina armveck och i båda händerna, och en psykisk och fysisk smärta som känns alldeles för svår att beskriva hur den känns. Ibland undrar jag varför, hur mycket sorg & smärta jag ska behöva gå igenom…
Är oerhört tacksam att jag har min älskade sambo & William här ❤️ Och såklart all hjälp och stöd från familj och vänner.

 

Ta hand om er ❤️

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats