Det finns en sak som jag funderat en del på. En sak som jag tyvärr kan säga att jag fått erfarenhet i och om, och det är hur man som anhörig kan hjälpa någon i sorg. Sen finns det inget rätt/fel eller ”exakt såhär ska det vara”. Men utifrån mina erfarenheter som person i sorg kan jag ge dessa tips till andra, vilket kan vara värt att tänka på.
- Visa att du finns: ”i nöden prövas vännen”. Ta kontakt, Var inte tyst. Men lek inte en personlig psykolog.
- Läs på om sorgeprocessen.
- Tänk på Sorgeåret. Och bara för att det gått ett år så betyder det inte att man är redo att gå vidare.
- Återgå till punkt 1 efter en tid. Tala om att du finns där, både nu och sen. Hjälp till med det vardagliga.
- Säg inte ”allt sker av en mening”. Psykologiguiden ger som goda råd till vänner och anhöriga att inte försöka bagatellisera förlusten, vilja förminska den eller ta bort den andres smärta eller att börja prata om sig själv och sina egna, tidigare kriser.
- Det är okej att du som anhörig/vän också blir ledsen. Det kan vara tungt och påfrestande att möta sörjande. Tyvärr leder ofta känslor och rädslor till tystnad och undvikande, vilket är tvärtemot vad den sörjande behöver. Men om du själv känner att du inte kan va där för den som sörjer, då ska du inte heller försöka eller få den andra att må dåligt av det.
- Man kan förändras som person. Man kan inte helt sätta sig in i en annan människas känslor och man måste respektera dom för den dom är. När man sörjer behöver man vara ensam, men man behöver också kontakt med andra människor. En person som hela tiden är omringad av folk fryser ofta sin sorg tills den får tid att på sitt sätt ta hand om sig själv. Man kan även bli mer stresskänslig.
- Alla sörjer olika. Det viktigaste när man lidit en förlust och sörjer är att få ta saker i sin egen takt och på det sätt som känns bäst för en själv.
- Känn dig uppskattad. Detta är svårast för den sörjande att visa eftersom den som sörjer har fullt upp med att själv ”överleva”.
Om man vill läsa mer om hur man kan bemöta någon i sorg så skulle jag tipsa om dessa två sidor:
Känner oxå så igen mig.
Även om jag upplever att många ställer upp alltid finns där vissa, som i mitt tycke väldigt gärna hade fått höra av sig, aldrig gör det utan väljer att lägga det på mig, att jag ska höra av mig när jag känner mig redo…
Det gör mig ledsen, för jag kanske aldrig är redo…
Hellre att de gör ett försök även om det är obekvämt för dem…
Bra lista!
Känner igen mig i alla dina tips efter min egen förlust av min man och barns pappa. Framförallt att man ska erbjuda hjälp med det vardagliga, jag blev själv med en ettåring och ett hus. Inte lätt att få ihop allt. Sen att man inte ska sluta höra av sig efter den första tiden. Alla mina vänner lever i förhållande och hade helt enkelt inte tid för mig. Kände mig så otroligt ensam efter en period när inga vänner erbjöd sig att komma över en kväll när barnet somnat. Jag hade inte orken att själv bjuda in och fixa.