Stockholmsjenna

Hur har du kunnat ta dig genom sorgen? Är det verkligen så bra med dig som det ser ut att vara?

Frågor som jag fått höra en del sen min sambo dog.

Jag har jobbat väldigt mycket med att ta mig genom sorgen. När allt skedde gick jag hos en kurator, jag har tagit hjälp och stöd av vänner och andra professionella. Jag har använt min egen styrka att hantera sorgen.

Jag tror att man måste hitta sitt sätt att hantera sorg. Varje sorg är unik och egen. Det finns inget rätt eller fel att hantera sorg. För min del har jag skrivit mycket, jag mår bra av att skriva och det har varit ett sätt att bearbeta det som hänt.

Om det verkligen är så bra med mig som det ser ut att vara?

Jag tror det, för jag försöker alltid visa hur livet ser ut. Realistiskt, öppet och ärligt. Livet är inte alltid rosa rosor, skratt och nöjen. Mina sociala medier ska visa verkligheten, inte en drömvärld.

Under det senaste året har jag nog gråtit mer än vad man vanligtvis gör på 40 år. Jag har gråtit så det känts som att mitt hjärta ska gå sönder. Jag har varit arg och frustrerad. Det kan jag stundtals vara än. Jag har tidigare skrivit en del inlägg om att jag är ledsen, gråter och saknar. Och ja, det gör jag än idag. Men jag gråter inte lika ofta, men det sker. Och det gör lika ont varje gång. Men eftersom det inte sker lika ofta så skriver jag inte heller om det lika ofta.

Ett utav mina första steg i min plan för sorgearbetet var att bearbeta så mycket som det gick medan jag var gravid och medan William var ett spädbarn/nyfödd. Jag ville inte att den tyngsta sorgen skulle bli en vardag för oss och ta ifrån oss värdefull tid. Sen ville jag fokusera på att vara en underbar mamma till min son. Det är två utav anledningarna till varför jag ville jobba med mitt sorgearbete så snabbt. Men det är klart att sorgearbetet finns i min vardag varje dag än idag. Men den tyngsta delen är över.

Och det har varit svårt. Ibland får man bakslag. Man sitter hemma i soffan när William somnat, det är knäpptyst i lägenheten, alla vänner är med sina respektive eller är ute och har kul. Själv sitter man där i tystnaden, tänker tillbaka på kvällarna med sin sambo, fantiserar om hur våra kvällar hade varit nu som familj. Det är ofta de kvällar jag bryter ihop och gråter ut lite. För jäklar vad jag saknar honom.

Men är det något jag vet, så är det att han hade velat se mig leva. Han hade inte velat att jag satt där ensam i soffan hela livet. Han hade velat att jag mår bra, att jag lever vidare. Sånt sporrar mig också att faktiskt gå vidare.

Man lever bara en gång, man har bara ett liv. Man kommer att genomgå både glädje och sorg. Men man får aldrig glömma bort att varje dag kan vara den sista. Man ska göra sånt man tycker är kul. Jobba med det man mår bra av. Man ska ringa den där vännen man varit dålig på att träffa, Hör av dig till den där tidigare bästa vännen som du hade ett töntigt tjafs med som tonåring och aldrig riktigt försonats med. Man ska inte stressa. Man ska stanna upp, känna efter vad man vill och njuta. Man ska våga drömma. Våga älska. 

Oavsett vad alla andra utomstående tycker och tänker, så ska man göra det man själv vill och mår bra av. I sin takt.