Tidningen Ridsport har en månadens-bild tävling som handlar om hästtatueringar, vilket fick mig att ”komma ihåg” att jag faktiskt har en tatuering.
Min sitter ju på en rätt ”gömd” plats. Jag ser den aldrig, och alla andra ser ju den bara när jag har uppsatt hår (vilket inte är sådär jätteofta..). Däremot så är jag riktigt nöjd med den. Den betyder mycket för mig och är något som jag vill bära med mig hela livet. Man har ju ändå tatuerat in sin hjärtevän som i dagsläget funnits hos mig i snart 5 år.
Däremot har jag redan börjat fundera på fler tatueringar. En för min vovve (typ hundtassar på ankelbenet) och ett citat på skulderbladet. Sen får det nog vara slut på tatueringar. Och ja, jag kan erkänna det… Man blir beroende!
Åh vad fint! Jag har bokat tid för en hästtatuering jag med men jag är inte lika diskret som du så jag ska göra en chestpiece med ett hästhuvud med vingar. För min älskade häst som jag efter 8 år tillsammans fick ta bort i november.