Tänk att jag varit mamma i ett helt år. Samtidigt som det fortfarande känns smått overkligt så är jag evigt tacksam över att jag fick möjligheten att bli just mamma till William. Det är bland det bästa som hänt mig. Ännu mer tacksam är jag att William är 50% mig och 50% Sebastian. Att min fantastiska son är till hälften av en person som hade världens största hjärta och va helt underbar.
En vanlig fråga jag fått på senaste är hur jag tycker att det första året som förälder varit. Som ensamstående förälder. Vad är det bästa som hänt under det första året? Vad har varit jobbigt?
Om jag blickar tillbaka på det första året måste jag säga att hela året sen William föddes har varit helt underbart men samtidigt med många frågetecken och en stor dos av lärdom.
Jag som person har utvecklats något enormt under året. Både personlighetsmässigt och erfarenhetsmässigt, vilket jag tror är på grund av två händelser under 2017 (livet och döden).
Det absolut bästa med mitt första år som mamma är att William föddes. Att få dela mitt liv med denna underbara lilla människa. Att höra honom säga ”mamma”. Att se honom utvecklas. Att upptäcka världen med honom. Det är inget som kan slå den känslan och upplevelsen.
Det som har varit jobbigt under mitt första år som mamma är när man känt sig vilsen i bebisdjungeln. ”Hjälp, vad ska jag göra nu?” var en hyfsat vanlig tanke i början när något konstigt hände eller de kvällar när William hade kvällsoro och bara grät helt otrösligt. Eller hur vilsen var man inte första gången barnet skulle börja med mat. Var livrädd för att ge honom något farligt eller att han skulle sätta i halsen. Visst är ni flera som känner igen er? Eller vänta, bara djungeln när man skulle köpa vagn, spjälsäng, babynest, napp och alla andra produkter. ”Hjälp, vad ska jag välja?!”.
Det är tur att man lärt sig en massa under året som gått.
Nu var det säkert flera av er som trodde att det jobbigaste med att vara mamma skulle va att jag blev ensamstående. För trust me, det är jobbigt. Men samtidigt vet jag inget bättre. Jag vet inte hur det är att vara två föräldrar. Jag vet inte hur det känns att någon annan tar nattskiftet när bebis är ledsen om nätterna. Jag vet inte hur det är att någon annan byter nästa blöja. Jag vet inte hur det är att någon tar hand om barnet så man får vila en stund efter en lång dag. Eller att någon tar barnet medan den andra lagar mat/städar/tvättar mm.
Även fast jag för varje dag som går kan börja föreställa mig hur det känns genom att jag får höra andra mammor berätta om hur de fick sovmorgon när partnern gick upp med barnet eller när de just nu diskuterar vem som ska hämta och vem som ska lämna på förskolan i höst. En annan har ju inte ens tanken på att man kan dela på de uppgifterna. För mig är det normala att mamman både hämtar och lämnar.
Mitt första år som mamma har med andra ord varit bra. Tack vare lilla William som fyller mitt liv med så mycket kärlek och glädje <3
Hur skulle du beskriva ditt första år som mamma?
nu har min lille bebis inte varit hos mig ett år men dock snart fem månader och jag skulle beskriva dessa månader som totalt omtumlande och fantastiska. Att vara ”äldre” och få sitt första barn (36) när man vant sig vid att bara prioritera jobb, karriär och sig själv har minst sagt varit en utmaning, en utmaning i att det absolut inte är jag som kommer först utan min älskade bebis.
Åh va härligt att det ändå varit fantastiskt trots utmaningen ??