I torsdags skulle Sebastian ha fyllt 32 år. Även fast det gått några år nu blir jag fortfarande frustrerad inombords, varför fick han inte bli mer än 28 år gammal?! Sätter man det i perspektiv så har jag idag levt ett längre liv än vad han fick leva. Livet är verkligen orättvist…
Men, nu ska vi inte prata om det. Utan för oss ska Sebbe alltid leva vidare. Vi började morgonen med att sjunga för Sebbe och efter förskola/jobb åt vi Sebbes äppelpaj som Williams mormor snällt hade förberett under dagen.
För oss har det blivit en tradition att äta hans äppelpaj på hans födelsedag (utifrån hans recept som fortfarande finns i mina anteckningar från när han skrev in det). Sebbe älskade nämligen både äpplen och morötter.
Tidigare år har vi besökt graven vid hans födelsedag, men i år fick jag inte till det tidsmässigt. Men snart åker vi nog ner igen ❤️
Senaste kommentarer