Stockholmsjenna

Kassörskan kollade på William som låg i vagnen och sen sa hon ”Ni har väl inte glömt bort fars dag på söndag? Passa på att köpa en present till hans pappa om du inte redan gjort det”

Jag blev alldeles tom. Jag tittade nog på henne som om jag sett ett spöke. Visste inte riktigt vad jag skulle säga. Ville inte säga ”hans pappa är död”, för hur skulle hon kunna veta det? Hon gör ju bara sitt jobb. Mitt svar blev utan att jag riktigt tänkte efter ”Han är bortrest”. När jag sa det så tänkte jag ”Va? Varför säger jag så?” men tänkte sedan att det måste bero på att jag försökte hitta på ett bra svar och svarade utifrån min egen pappas (dvs. Williams morfar) fars dag firande, eftersom han är utomlands i helgen. 

Men känslan jag hade när jag gick ut från butiken var som om jag hade fått ett hål i hjärtat…

Hur ska jag hantera såna här situationer när William blir äldre och förstår? Det var nog det jag tänkte på hela promenaden hem.

Jag vet inte om jag kom på något riktigt bra svar på det. Men jag tänker att när han nu blir lite äldre och förstår så tar vi en dagstripp och åker ner till Sebastians gravplats, William får ge nån present (typ rita teckning eller vad han nu väljer att göra) och vi får fira Sebastians fars dag på så vis. För trots att Sebastian inte fick uppleva att vara pappa när William var född, så är han en pappa och jag vet att han hade varit världens bästa pappa till W. Han tog på sig papparollen redan när William låg i magen genom att planera, göra inköp, se framför sig hur livet med William skulle vara och han visade sin kärlek för William genom att bland annat sjunga och prata med honom när han låg i magen. Han läste till och med pappaböcker (Pappalogi av Manne Forsberg ) för att förbereda sig.

Men idag firar vi Sebastians fars dag hemma. Bara William och jag. Vi tänder ljus för Sebastian och äter gott. Sebastian var kock och jag är totalt värdelös i köket. Men idag ska jag laga middag, för det hade Sebastian uppskattat.

Grattis på fars dag älskling. Vi älskar & saknar dig ❤️