4 månader/122 dagar sen vi sist sågs, sen sista gången vi skrattade tillsammans, sen vår sista kyss, sen den dagen då jag gjorde allt jag kunde för att få liv i dig. 122 dagar sen jag förlorade dig min älskade Sebastian.
Jag minns det fortfarande så starkt hur chocken & paniken uppstod samtidigt som jag tänkte ”Nej, du får inte vara död. Du måste leva!” och hur jag med min stora gravidmage, där William låg ovetandes om allt som skedde på utsidan, tog i med all kraft jag kunde för att försöka flytta på kroppen, påbörja hjärt- & lungräddning, ringa 112 och ringa efter hjälp. Vi alla gjorde verkligen allt vi kunde men det hade gått så fort så det fanns inget vi kunde göra.
Det är orättvist och jag blir så förbannad över att du Sebastian inte fick uppleva det liv vi såg framemot, livet med vår son. Du fick åtminstone uppleva första ultraljudet då vi fick se Williams hjärta slå, du fick se magen växa, du fick känna sparkarna, du sjöng för honom när han låg i magen men det är så mycket mer du inte fick uppleva och det gör ont i mig. Jag hoppas att du har det så bra det går att ha det i himlen.
Sebastian, jag är dig evigt tacksam för att du gav mig den finaste gåvan. Vår son ❤️
Vilken stark människa du är! Kan inte ens föreställa mig vad du går igenom. I all vardags stress så är det svårt att stanna upp ibland och tänka efter på hur lyckligt lottad man är så länge man har sin familj, jag är väldigt dålig på de. Fick mig en tankeställare när jag läste detta och talade om för min man hur mkt han betyder och hur älskad han är, så tack för att du delar med dig. Stora stora styrkekramar till dig. Du gör ett fantastiskt jobb som mamma! ❤️
Den bilden är så fin på er ?☘️⭐️? Finaste änglapappan! Han vakar över er från himlen det vet jag ??? Tänker på dig och William ???