Idag är det exakt ett åt sedan Hickstead dog. Jag minns det så väl. Vi satt och åt middag hemma hela familjen och jag satt och smygkollade på hoppningen på tvn samtidigt när jag ser Hickstead vingla på banan och helt plötsligt föll han ihop. Ett hemskt ögonblick som jag är ”glad” över att jag slapp se i verkligheten. Och jag kan tänka mig den tomheten och känslan när man känner sig helt chockad och hjälplös som Eric måste ha känt när han stod där bredvid världens bästa häst som dog framför ögonen på honom.
Så låt alla minnen gå till Hickstead idag, och passa på att tända ett ljus för honom.
Jag har absolut ingen koll på de här stora och kända hästarna men gud vad jag grät när det där hände… Och vad hjälplös Eric måste ha känt sig.
det var så frukransvärt 🙁 stackars Eric och just inne på banan…