Igår när jag jobbade på ridskolan så började jag och Sandra prata om Charam, våran favorithäst som togs bort. Jag hade Hero då när det hände, men Sandra red fortfarande kvar på ridskolan. Vi kom sedan in på samtalsämnet när Konsum togs bort för någon månad sedan, en dag då Sandra jobbade. Om hur hemskt det är att ta bort en häst som funnits där för en länge, och se hur livet avslutas så snabbt.
Jag började då fundera och har tänkt på det tidigare, om hur jag ska göra den dagen då jag måste fatta beslutet att ta bort Hero. Jag får tårar i ögonen bara utav tanken att jag någon gång måste fatta det beslutet.
Det svåraste för mig måste nog vara att ta beslutet om på vilket sätt det ska ske, bultpistol som gör att på ett skott så att hästen blir omedelbart hjärndöd. Eller en spruta som slår ut hjärnan först, hästen blir medvetslös och sedan stannar hjärtat.
Hero som är en väldigt känslig häst som är väldigt skeptisk och nervös vid nya sitationer gör det ännu svårare då jag inte vill att han ska bli varken nervös eller skeptiskt. Jag vill att det ska gå så lugnt till som det bara går.
Och sedan kommer det ännu svårare beslutet, vem håller i hästen? Man vill ju inte se sin häst försvinna, samtidigt som man vill stå vid hans sida tills det sista andetaget…
Nä, nu klarar jag inte av att skriva om det mer då tårarna bara rinner…
Kan säga såhär.. Vill du inte se din häst försvinna på ett hemskt sätt men vill finnas där in i det sista så ska du inte bulta.. Jag har varit med om det en gång och helt ärligt så är det ingen vacker syn. Detta är ett minne som ätsar sig fast något fruktansvärt att man glömmer bort dom bra stunderna. Men detta är min åsikt och min erfarenhet. Men avlivning är ju i regel aldrig rolig.Men bulta går snabbt och smidigt. Och dessa som sköter det är otroligt duktiga och dom är så fruktansvärt förstående och visar faktiskt medkänsla. Samtidigt som några av dom andra skrev så hinner hästen inte reagera. Den får mat och blir inte oroliga. Det är deras sista tanke..Hästen blir inte bultad förrän den är lugn. Men ja det är tufft beslut.Och det gör ont i en själv hur man än väljer att göra.
De från nödslakt brukar vara väldigt bra så och hästarna anar sällan något utan dör med näsan i foderhinken. Sen ser det jäkligt brutalt ut men hästarna är ju inte medvetna om det.Hemskt beslut är det ju och jag vill inte ens tänka på den dag beslutet måste fattas, det är en annan sak när de är akut sjuka och verkligen lider men när de bara är gamla så blir det svårare.
ja du, tufft är det när man måste bestämma när ens djur ska få sluta sitt liv. Nu efter fyra avlivningar av djur (två hundar och två hästar) så tycker jag att jag kan svara hyggligt på dina funderingar. Min gammelgubbe (barndomsponnyn) var mycket skeptisk till nya människor och framförallt män. När han skulle avlivas (32 år gammal) så kom nödslaktservice och bultade. Dessa män är så oerhört proffesionella och helt fantastiska med hästarna. min annars skeptiska farbror tvekade inte en sekund när han som skulle avliva började gå iväg med pållen. Några sockerbitar och grästussar senare så var han borta. Kunde inte gått smidigare! Den senaste hästen gjorde vi samma sak med (pga hopplös hälta/fång)Inga som helst tveksamheter då heller. I mitt fall tog avlivaren över grimskaftet när han märkte att jag tyckte det var jobbigt. Mycket bättre sätt än att pyssla med kanyler och grejor tycker jag i alla fall. Det är fruktansvärt jobbigt att behöva ta det beslutet, men det är vår skyldighet som djurägare. Jag kan trösta dig med att det känns bra efteråt i alla fall även om man naturligtvis aldrig glömmer sina älskade djur:)
Jag vet exakt hur du tänker och jag har tänkt samma sak. Det är förjävligt när man börjar tänka på det. Men det är som du säger , den dagen kommer till slut och då måste man fatta sitt livs nog jobbigaste beslut. Vi får båda hoppas att dom dagarna är långt borta.
Usch va ledsen man bli ! Tog bort min första ponny för 4 månaders sen. Hon blev 27 år och trodde att det skulle vara svårt men det föll sig på något sätt naturligt när hon började se dåligt och fick problem med benen. Men självklart var det jobbigt ! // Emma