Stockholmsjenna

En tjej i min kurs på universitetet sa förut: ”jag har överskattat min egna förmåga. Det funkar inte att köra 100% franska, jobba 20% och sen lägga på 50% på komvux på det” och det slutade med att hon hoppade av våran kurs.

Jag som kör 100% franska på universitetsnivå, 50% på Strömsholm, 50% jobb och så egen häst på det får det att gå runt. Men inte fasen är det lätt. Några utav mina vänner och bekanta blir chockade över att jag fortfarande står på benen och inte gått in i väggen, medans andra blir chockade över att jag är så driven av mig. Medans andra inte tycker det är något speciellt för dem jobbar ju faktiskt på heltid och lite extra timmar på det.

Då känner jag lite att visst, jag har inte gått in i väggen och jag tycker att det här funkar. Men det är klart, jag kan inte vara spontan, göra något i någon timme för att sedan dra hem osv. Jag måste prioritera varenda minut i mitt liv. Varenda minut jag gör något ”onödigt” gör att jag förlorar tid på att klara igenom mitt liv just utan att gå in i väggen pga. Stress. Men folk verkar inte tänka på det sättet, jag vet inte om det kan bero på bristande erfarenhet utav samma situation, eller att dem tycker att endast ett 100% jobb är jobbigt nog?

Jag beundrar min vän Jennie något oerhört, och hon sitter lite i samma sits som mig. Heltidsstudier plus 3 jobb och pojkvän på det. Och hon är faktiskt den enda utav mina vänner som har ett liknande liv som mig, och det är skönt att någon förstår min situation. Man kan inte göra något ”bara för att” eller ”halvdant”. Ska något göras på ens ”fria tid” så ska det göras ordentligt, annars hade man kunnat stanna hemma och gjort viktigare saker som gynnar ens karriär.

Dem som är högst upp i kärriärsstegen oavsett bransch är dem som kämpat mest. Det är dem som lagt ner mest tid utav sin fritid till att utbilda sig, jobba hårdare och göra allt bättre.

Även fast jag gott och väl vet att det är ett fåtal människor i världen som har denna förmåga att ha så många bollar i luften, så finns det också en anledning till varför det finns så få väldigt framgångsrika människor, och många som aldrig riktigt nådde dit upp.

Varför jag skriver denna text här är för att jag vill stötta mina bloggläsare till att kämpa, prioritera er tid och aldrig ge upp!