Stockholmsjenna

Igår kollade jag på tv-programmet Sofias Änglar. Det handlade om Johan som cyklade till jobbet en dag, men blev påkörd och bröt i stort sett alla ben i hela kroppen. Vägen tillbaka kommer att vara mycket lång..

Det var bland det sorgligaste jag sett, jag grät som ett barn genom hela programmet. Både utav sympati, sorg över vad han och hans familj går igenom, och glädjetårar över all hjälp de fick och alla fina människor de har runt omkring sig.

Men tv-programmet fick även mig att blicka tillbaka till April 2008, när min vän Carro ramlade av sin häst i samband med en hoppträning hon och jag hade. Hon fick hjärnblödning och vi var nära på att förlora henne. Jag minns verkligen paniken jag hade, samtidigt som jag, endast 16 år gammal, hanterade allt så gott jag kunde: ringde 112, försökte hålla henne vid liv, förklara händelseförloppet många gånger till alla, ringa hennes föräldrar och förklara vad som hade skett (det var hemskt!), samt informera stallägaren.

Jag hade aldrig klarat det utan Jennie (då var vi två, en som kunde stanna ute på ridbanan med Carro och försöka hålla henne vid liv, medans den andra sprang och fångade in hästarna samt ringde 112). Och jag tror inte heller att jag hade klarat det så bra om det inte vore så att jag lärt mig att ta ett sånt otroligt stort ansvar samt att hamna i oförberedda situationer som jag lärt mig genom att äga en egen häst i ung ålder och tagit hand om allt själv (förutom mina underbara föräldrar som hjälper till ekonomiskt samt med transport).

Om intresse finns så kan jag berätta om olyckan i ett eget inlägg. Det kommer bli så långt och jag måste förbereda mig känslomässigt för att berätta om den dagen. Men jag minns det verkligen som igår…

En bild på mig och Carro