Stockholmsjenna

Som många av er som följer mig på instagram vet så blev jag inlagd på sjukhus i söndags.

Tänkte att jag skulle skriva ett inlägg om det då det är många som skrivit privata meddelanden till mig och frågat vad som hänt.

Det började med att jag i söndags var i stallet på morgonen. En väldigt lugn morgon, jag kände mig pigg och alert och hade cyklat både dit och hem.

Var hemma och tog en dusch. När jag sedan blundande en kort stund och öppnade mina ögon igen såg jag helt plötsligt dubbelt. Jag tänkte att det bara var något tillfälligt. Blinkade, gnuggade ögon, blundade en stund till osv. tills jag insåg att det var något som inte stämde…

Gick fram till spegeln för att se om jag hade något skräp eller liknande i ögat. Upptäckte då att ju närmre spegeln jag kom, desto bättre såg jag. Hade inget i ögat heller vad jag kunde se. Började sedan undersöka min syn själv genom att ta handen för ett öga i taget. Upptäckte att jag då såg normalt. Men om jag försökte se med båda ögonen såg jag dubbelt igen.

Började bli lite orolig. ”Kommer jag se såhär i resten av mitt liv?” ”Är min syn förstörd?” ”Vad händer med mig?”. Samlade ändå ihop mig och ringde Vårdguiden. De sa åt mig att åka akut till sjukhuset och frågade om jag hade någon som kunde köra mig dit, annars fick de skicka ambulans.

Jag började ta på mig kläder och packa väskan för att ta mig till mina föräldrar som bor på andra sidan vägen. Kan säga att det inte var speciellt lätt… Jag gick in i väggen hemma då jag inte kunde placera exakt var den stod, det tog tid att få på sig kläderna rätt (tog på mig bland annat underkläderna åt fel håll), jag missade mina glasögon när jag försökte ta dem från bordet och jag gick rakt in i en parkerad bil när jag skulle över vägen.

Ca. 45 minuter efter jag hade ringt vårdguiden började min syn bli normal igen. Eftersom det tog sin lilla tid att ta på sig kläder och sånt så hade vi inte hunnit åka till sjukhuset än. Jag ringde Vårdguiden igen och frågade om jag skulle avvakta istället eftersom jag nästan såg helt normalt igen. Men de sa att jag fortfarande skulle åka in.

Väl inne på akuten var min syn normal, men jag hade huvudvärk, det kändes som att någon hade petat rakt i mitt ena öga och jag kände mig stundtals yr. Fick väldigt snabbt träffa första sköterskan som tog puls och blodtryck. Hade ganska högt blodtryck just då (exakt samma blodtryck som jag hade dagen när jag kom in på förlossningen).

Fick sitta i väntrum ett tag och sedan fick jag träffa en läkare som undersökte mig. Fick göra några tester samt de tog massor blodprov. Sedan beslutade de att jag skulle bli inlagd över natten för neurologisk utredning samt röntgen.

Fick en vidrig venkateter i armen (finns typ inget som gör mer ont! Tycker typ den smärtan är värre än att föda barn samt värre än smärtan efter en förlossning). Sedan blev jag inlagd på avdelning. Strokeavdelningen. Blev lite överraskad. Tänkte ”vad gör jag här?”.

På med sjukhusskjortan, mjukisbyxor och strumpor. Sedan fick jag lägga mig i sjukhussängen i ett rum som jag delade med en äldre dam på 93år som fått en Stroke.

De tog ytterligare tester på mig samt blodtryck. Då hade mitt blodtryck blivit normalt. Jag fick snabbt äta lite middag innan det var dags för röntgen.

Jag rullades iväg i sjukhussängen (kände mig väldig slapp och hade gärna velat promenera själv ?) till röntgen. Fick göra en datortomografi samt ultraljud av halskärlen. Ännu en obehaglig sak var att få kontrastmedel i kroppen. Jag fick nästan panik av värmen man kände, och det var tur att det inte varade för länge… Väldigt obehagligt tyckte jag!

Rullades vidare till avdelningen igen, ytterligare prover samt fick reda på att de inte hittade nån hjärnblödning eller liknande på röntgen. Men att neurologen skulle titta närmare på den imorgon. Sedan var det sovdags. Jag hade fortfarande väldigt ont i huvudet och kände mig väldigt svag i kroppen så jag somnade snabbt. Utanför fönstret var det storm ute. Innan jag somnade vad jag sköterskan om lov att få bort venkatetern. ”Ja, jo visst kan vi göra det om du har ont av den. Men behöver de den imorgon så får de sätta dit en ny”. Kände att det var värt att ta chansen. Bara jag slapp den smärtan under natten.

Men sömnen var inte långvarig. Hela natten blev jag väckt var 4e timme för Stroke-test och provtagning. Tur att man som ensamstående småbarnsförälder inte är van vid sammanhängande sömn ?

Väcktes igen vid 7 på morgonen för samma procedur. Vid 09.30 träffade jag läkaren för första gången. Han nämnde då att de misstänker TIA och att jag ska få va kvar där i 1-2 dygn till. Jag kände mig inte orolig, men jag blev väldigt besviken då jag ville hem till William.

Under dagen träffade jag olika läkare samt neurolog 6 gånger totalt. Bland annat hittade de via röntgen att jag hade bihåleinflammation som öron-näsa-hals läkare fick kolla på. Det hade däremot inte något samband med det som hände mig. Jag träffade även två olika ögonläkare som kollade på mina ögon. Men mina ögon är helt friska och jag skelar inget. Så något ögonproblem/sjukdom kunde de också utesluta.

Jag fortsatte under dagen göra dessa Stroke-tester och provtagningar. Fick även lämna ytterligare fler blodprover. Allt såg bra ut på proverna och jag svarade bra och mer alerta svar för varje gång på Stroke-testerna. Hade stundtals huvudvärk.

På kvällen fick jag besök på sjukhuset av min vän Stephanie. Det var skönt att komma bort från sjukhusrummet till dagrummet ett tag och umgås lite med en vän.

Den andra natten sov jag fruktansvärt dåligt. Goda nyheter var att jag bara skulle bli väckt 1 gång under natten för provtagning & Stroke-test. Men däremot var det en patient som pratade högt med sig själv (vilket hördes tydligt fast mitt rum var på andra sidan korridoren), så jag somnade inte förrän vid 02.30 när patienten hade slutat prata. Blev väckt vid 04 för testerna. Sen fick jag sova till 7 igen. Jag kände mig däremot helt återställd förutom att jag var väldigt trött på morgonen när jag vaknade.

Vid 10 fick jag besked om att jag troligtvis kommer bli utskriven, och senare på eftermiddagen vid 14 hade jag utskrivningssamtal och fick åka hem. Med mediciner både för bihåleinflammation, tabletter för huvudet samt att jag inte får utsätta mig för stress och sömnbrist så tackade jag för mig och åkte hem till älskade W.

William var verkligen så glad när jag kom hem. ”Mamma doktor!”, ”Mamma sjuk”, ”Mamma doktor ajaj” sa han hela tiden. Och det sista speciellt när han såg blåmärket jag fick efter venkatetern. Han ville mest bara mysa, sitta i famnen och hålla hand. Älskade barn ❤️

Nu ska jag verkligen tänka på att inte stressa, säga ifrån mer när folk/saker stressar mig samt tänka på att hälsan måste gå först (en sjuksköterska på avdelningen sa det så bra till mig, men jag har redan glömt bort hur hon sa det ?). Vi har bara ett liv, och man måste ta hand om det ❤️

Kram på er!