Stockholmsjenna

Det har tagit flera dagar och en hel del tårar för att skriva detta inlägg. Det gör ont i hjärtat samtidigt som jag vet att jag gjorde allt så snabbt och smidigt som möjligt. Här är inlägget som handlar om vad som egentligen hände måndag den 6e februari..

.

Jag minns att jag ”startade” hemma, velandes vad för kläder jag skulle ta på mig. Det är inte så lätt längre med en stor gravidmage som är i vägen. Hittade iallafall min tunna dunjacka som passade perfekt, på med gravidjeansen och sen velade jag länge över handskar och pannband: ”det är ju så varmt ute”. Min magkänsla sa dock att jag skulle ångra mig om jag inte tog på mig dom, så det fick bli så.

Startade promenaden hemifrån, när jag närmade mig hästarnas hage såg jag på långt håll att det såg lite konstigt ut. Varför står Hero bara där för? Han brukar alltid stå och beta lite gräs som finns i hagen. Efter att jag hade promenerat några meter till ställde han sig och betade lite. Men min magkänsla sa fortfarande att det var något som inte stämde. När jag närmade mig honom visslade jag en speciell ”melodi” som jag alltid brukar. Han tittade upp mot mig. Gnäggade. Sen såg jag att han försökte gå mot mig, men det gick inte. Något stoppade honom. Det var egentligen då det slog mig: ”han är skadad.”. Jag fortsatte att närma mig hagen och inspekterade honom på långt håll. Såg hur ena bakbenet såg hängande ut. Han stod helt stilla och lyfte upp och ner på benet som hängde. Det var redan då jag dragit slutsatsen: ”Benet är av”. Paniken började stiga i kroppen. Jag sprang fram mot grinden, tog grimskaften och gick med bestämda steg mot honom. Halvvägs från grinden började tårarna rinna och jag stoppade ner handen i fickan för att ta upp mobilen. Kom fram till Hero och han la huvudet mot min famn. Jag pussade honom på pannan, gick fram till benet, såg sparkskadan, kände på benet och samtidigt som jag försökte få honom att gå fram ett steg så höll jag på att ringa första samtalet som var till min pojkvän. Jag minns att han svarade i telefon och jag försökte gråtandes få fram något ordentligt, men det enda jag sa var: ”Heros ben är av. Jag tror att Heros ben är av.”

Sebastian försökte lugna mig, men förstod samtidigt allvaret i det jag sa. Jag avslutade sedan samtalet fort efteråt och sa ”Jag måste ringa till stallägaren och veterinären. Nån måste komma och hjälpa mig”. Jag ringde direkt till stallägaren då jag kände att jag måste få någon att ta bort den andra hästen från hagen. Sedan satte jag igång och började ringa runt till veterinärer. Vilket är lättare sagt än gjort i Stockholms innerstad, de flesta veterinärer bor ju utanför stan. Ringde till den veterinär som bor i innerstan och som varit ute hos oss förr. Hon hade dock inte möjlighet, så jag ringde direkt till närmsta Distriktsveterinär. Hon svarade direkt, vi diskuterade kort om det kunde va en större spricka i benet men jag va fortfarande säker på att benet var av. Hon bestämde sig för att åka ut på en gång, men det skulle ta en timme…

Sen började den längsta timmen i mitt liv. Jag hoppades att det kanske kunde va som veterinären sa, ”bara” en spricka, men jag känner Hero och såg på både honom och benet att det inte var så. Men ”tänk om, tänk om det bara är en spricka” hörde jag några gånger i mitt huvud. ”Då behöver vi bara ringa djurambulansen och allt kommer bli bra tillslut”. Jag började ringa efter en Djurambulans som kunde va redo, ”ifall att”. Jag måste tillägga att under tiden allt det här hände så dog ett flertal mobiler (iPhone tål ju inte kyla…), min underbara stallägare och hennes man hade kommit ut till hagen med varma kläder till mig, varmt te att dricka, hö och vatten till Hero och fixade med laddning av mobiltelefoner, hjälpte till att kolla upp telefon nummer. osv. Mina fina föräldrar åkte (mitt i tillagningen av middag) över 3 mil i rusningstrafik ut till stallet. Min fina pojkvän satte sig direkt i bilen från Linköping och åkte upp till Stockholm. Jag är så oerhört tacksam för all hjälp jag fick! <3 

När veterinären kom fram till hagen så hade det blivit mörkt ute. Alla hjälptes åt med att ställa bilarna så att ljuset hamnade på Hero. Jag stod där i hagen, klappade och pussade på Hero medan jag höll i honom. Jag minns starkt när veterinärbilen körde in i hagen fram mot Hero, att han vände sig mot bilen, tittade mot ljuset och gnäggade. Det var som att han visste, ”nu får jag hjälp… ”.

Veterinären konstaterade fort att det stämde, det var en tvärfraktur av sparkskada så benet var helt av och det fanns inget att göra. Jag minns att hon tittade ledset mot mig när hon sa det och jag sa direkt ”har du medel så han kan få somna in?”. Svaret jag fick va ”Självklart”. Sen kom mina tårar. När jag började gråta la Hero ytterligare en gång sitt huvud i min famn. Jag grät i hans päls och pussade på honom. Dom som va där med mig började gråta och kramades. Medan veterinären fixade med sprutan hjälpte stallägaren till med att ringa nödslakt. Jag stod kvar hos Hero, pussade, klappade och pratade med honom. Minns att jag där och då tackade honom för att ha varit världens bästa häst, att jag är så tacksam för allt han gjort för mig och att han alldeles alldeles strax ska få hjälp och slippa ha ont mer.

Det pratades lite om att jag som gravid inte bör hålla i Hero medan han får somna in eftersom man aldrig vet hur hästarna reagerar efter sprutan. Jag var väl medveten om det då jag varit med förr när hästar tagits bort. Men jag minns när veterinären kom och pratade med mig om det, att jag tittade in i Heros ögon och kände en tillit. Jag sa det att ”jag vet att det kan hända, och att hästarna inte riktigt är medvetna om vad som sker. Men jag litar på Hero och jag tänker va med honom enda in i det sista”. Fick ett ”är du säker?” till svar, och jag va bestämd på att så skulle det va.

Hero fick sedan en injektion och somnade in. Det gick mycket lugnt till och var inte alls dramatiskt. Jag var där vid honom enda in i det sista. När veterinären konstaterat att hjärtat helt slutat slå, då släppte jag taget.

Sedan var det en väntan på nödslakt. Jag fick värma mig i bilarna så länge under väntan. När nödslakten väl kom så tog vi av Heros grimma och sen lastades han in i lastbilen. Även det sköttes väldigt fint, lugnt och stilla. Efter allt som hänt, alla tårar och känslor så var jag (och säkert alla andra med) helt slut. Vi åkte hem till mig, tog det lugnt, åt lite mat, jag grät lite till, tände ljus för Hero och sen somnade jag snabbt i min pojkväns famn den kvällen.

Måndag den 6 februari 2017 kommer alltid vara den värsta dagen i mitt liv. Jag är så ledsen över att vår saga skulle sluta såhär. Men vi fick 10 fantastiska år tillsammans med så mycket glädje, lycka och kärlek. Och kärlek var det enda in i det sista andetaget. Jag kommer alltid att älska och sakna Hero. Han är den finaste hästen jag träffat på och jag är så tacksam över att jag fick äran att ha honom som min egna stora hjälte <3

Big Hero

1996-2017