Stockholmsjenna

Fick en kommentar om ett önskeinlägg ang. Heros utveckling. Jag har försökt göra det så kortfattat som möjligt. Så här är vår lilla saga 🙂

När jag köpte Hero var han inriden. Men då han var en väldigt dominant häst och pga. andra orsaker så har han fått stå rätt mycket under sitt liv. När jag köpte honom våren 2007 så hade han mestadels stått i hagen i ungefär 1 års tid, men var självklart igångsatt till viss del när jag provred honom. Han hade däremot inga direkta muskler kvar. Så mitt jobb var att börja bygga upp honom så han orkade med ridningen. Något han hade väldigt svårt med var högergaloppen. Den var nästan helt omöjlig. Vänstergalopp var bättre, men hade inte riktigt ridhäst-kvalité.

’

Däremot råkade vi stöta på en hovslagare i början av vår tid tillsammans som inte var direkt duktig, så han skodde Hero fel och Hero vart halt. Jag var så arg på mig själv att jag hade låtit honom sko Hero. Men vad skulle man göra när majoriteten i stallet hade honom som hovslagare och man faktiskt trodde att han skulle vara bra? Så under tiden Hero var halt och med hjälp av en duktig hovslagare fick bort hältan så jobbade jag mycket med att hitta ett band och förtroende mellan oss. Jag var med Hero konstant hela tiden. Jag (och några i stallet) tillomed sov i stallet under sommarlovet. Och när jag sov hemma åkte jag till stallet vid kl. 8 på morgonen och åkte hem med sista bussen runt 23.30. Jag kan inte säga att vi jobbade med NH ”på riktigt”. Utan det var snarare så att jag umgicks med min häst. Pyssla, gick promenader, pussade, kramade, gullade osv. Självklart vart det en del lydnad eftersom Hero var en dominant häst och man behövde visa vem som var ledaren.

När Hero vart bra igen efter hältan var det dags att börja sätta igång honom.

’

Till hösten flyttade vi sedan till ett annat stall där vi satte igång ordentligt med träningarna och red även våra första småtävlingar där. Jag jobbade otroligt mycket med att ta ett steg i taget. Jag började inte trava förrän skritten var bra, jag började inte galoppera uppsuttet förrän traven var bra osv. Jag jobbade även mycket med Heros galopp från marken. Och för att få till galoppen uppsuttet så jobbade jag mycket med bommar och småhinder.

Men som alla hästägare så får man någon gång ibland ett bakslag. I början av hösten 2007 gick vi omkull och jag hamna på sjukhuset. Och min dåvarande bästa vän ramlade av sin häst under en träning på våren 2008 och hamnade på sjukhus hon med, men nersövd pga. hjärnblödning… Jag och Hero var på plats när det hände, och sånt gör att man blir lite feg och tagen utav situationen.

Detta fick mig att tappa motivationen. Det var inte kul att vara i stallet. Jag fortsatte träna och försökte hålla igång så gott det gick under hela våren (som ni ser på bilderna här nedan tagna våren 2008 så red jag väldigt mycket utan stigbyglar).  Men det var nära ett bakslag att jag inte ville mer. Dessutom vart jag ordentligt sjuk i mystisk feber som inte ville försvinna. Så min kropp orkade knappt med stallet. Men jag tog beslutet att inte ge upp. Tog nya tag och även beslutet att flytta till en annan anläggning med bättre träningsmöjligheter. Där vi står än idag.

’

Jag tror faktiskt att det var efter flytten vi började utvecklas snabbare. Jag vart så inspirerad utav att hamna på en gård med ryttare som var så målinriktade och tränade hårt för att lyckas. Jag tog tag i att faktiskt kräva lite mer i dressyren utav Hero. Vi startade även vår första dressyrtävling i början av hösten 2008 och våra första hopptävlingar. November 2008 startade vi vår första KM i dressyr, där vi efter en hemsk framridning då Hero skenade runt pga. snöras, lyckades knipa hem första placeringen (som enda travaren i startfältet!) och vi kunde titulera oss som Klubbmästare i Dressyr. Detta var 1.5 år efter att jag hade köpt Hero.

2009 var ett ganska tråkigt år då inget speciellt hände. Vi tränade på och försökte ta oss framåt. Mycket fokus låg på dressyren och att faktiskt vidareutbilda Hero där, speciellt med galoppen. Dessutom avslutades året med en del sårskador i samband med sparkar i hagen, och i början av 2010 fick vi sy Heros huvud pga. spark.

Våren 2010 började det däremot hända lite mer och vi började komma igång. Vi hann starta vår första lokaldressyr och på sensommaren startade vi vår första lokalhoppning. På lokaldressyren upptäckte jag att Hero blivit tillräckligt stark i högergaloppen att jag inte längre hade några problem med fattningarna. Nu gällde det att börja stärka galoppen.

Under hösten 2010 började jag för första gången med Hero (efter 3 år tillsammans) rida för tränare, då i hoppning. Det gick sakta framåt…

I början av 2011 tog jag beslutet att säga upp min stallplats och börja jobba på en hästgård med inriktning tävlingshoppning & avel. Ett utav de bästa besluten jag tagit i hela mitt liv. Vi utvecklades något enormt med hjälp av min duktiga chef jag hade där. Galoppen vart bättre & starkare, hindrena högre när självförtroendet vart högre, tekniken vart svårare och vi hoppade tillomed vattengrav på gräsbana. Efter 8 månader där så gick jag vidare till andra äventyr och vi flyttade tillbaka till anläggningen vi stod på innan. Nu gällde det att hålla igång det vi lärt oss på den tidigare arbetsplatsen och utvecklas ännu mer.

2012 gick rätt fort sen då vi satsade mest på hoppningen och hann bara starta KM i hoppning det året, då vi kom precis utanför placering.

I 2013 började vi komma igång igen. Vi tog varje chans vi fick till att rida programridningar, pay and jumps och tävlingar. Vi började även träna för B-tränare i Dressyr och i hoppningen gick vi vidare till att börja träna för Kaspar. Och ja, ni som läst bloggen iallafall några månader vet ju om att vi i slutet av året kammade hem två st. 3:e placeringar under Klubbmästerskapen i hoppning & dressyr. I dressyren fick vi vårt personbästa på 67.3%.

Och som jag skrev i första delen av texten så gick det knappt att fatta högergalopp i början,vår första programridning under detta år fick vi högre poäng i högergaloppen än i vänstergaloppen! 

Idag då? Vi jobbar vidare med att försöka utvecklas, bli snäppet vassare och utvecklas som ekipage. 🙂

Som ni säkert märkt så har jag aldrig haft för bråttom med att tävla, hoppa högt osv. Jag satsar hellre på träningar, utbildningen och att ha kul. När hästen blir mer utbildad och redo så kommer resultaten/framgångarna komma av sig själv.

Det här var vår lilla saga hittils (väldigt kortfattat. Jag hade nog kunnat skriva en bok..). Och jag hoppas att denna saga kommer fortsätta i många år till.