Ramlade in på en debatt för några dagar sedan om att sälja sin bästa vän, dvs. hästen. I denna ”debatt” så var det om en travare med senskador som när den vart frisk inte skulle hålla till att hoppa höga höjder, vilket ägaren ville. Därför ville hon sälja hästen istället och köpa sig en ny.
Folk började genast diskutera om hur vida de med lätthet skulle kunna sälja hästen eftersom den inte längre var något ”värd”, att hästar ändå inte har några känslor och inte bryr sig om de blir sålda, medans andra aldrig skulle kunna sälja sin familjemedlem bara för att de inte längre ”räckte till”.
Om jag skulle lagt mig i denna debatt så skulle jag vilja säga såhär:
Det finns två olika sorters utav hästmänniskor, och jag skulle inte säga att något utav dem är fel.
Det finns sorten som inte binder sig för mycket känslosamt utan ser hästen som en häst. Den klarar sig gott och väl hos någon annan som tar väl hand om den. Och därför kan man med lätthet sälja hästen vidare till någon annan och köpa sig en ny.
Sen finns det sorten som ser sin häst som en familjemedlem, och inte säljer man vidare en familjemedlem bara för att den inte presterar tillräckligt, utan man finns där tills döden skiljer en åt.
Allt handlar om hur man tänker på ett psykologiskt sätt. Och att trampa ner på varandra pga. olika tänk/ värderingar är helt fel. För det är inte fel oavsett på vilket sätt man tänker/tycker. Och alla har rätt till att tycka olika. En häst kan må mycket bättre hos en annan än nuvarande ägare, det kan man ju inte veta, förrän man testat.
Personligen är jag hästmänniskan som ser min häst som en familjemedlem. Jag skulle kunna sälja vidare en häst, om jag kände att hästen & jag inte passar ihop, men det märker man oftast väldigt tidigt. Jag skulle ALDRIG få för mig tanken att sälja vidare en häst bara för att den vart skadad och inte skulle hålla till det jag vill efteråt. Men jag förstår att de som håller på med hästar för att exempelvis tävla och satsa högt, skulle kunna sälja vidare sin häst i de situationerna. Och jag skulle absolut INTE kunna sälja vidare Hero om han skulle blivit skadad så pass att han inte skulle hålla till något annat än t.ex promenadridning.
Anledningen är för att Hero inte haft det superlätt i livet. När han kom till mig så var han väldigt dominant av sig då han var så himla osäker på sig själv. Det gick inte att ha honom i stallgången utan att han tramsade, jag kunde absolut inte rida ut på honom (inte ens rida upp från stallet till ridbanan) , det gick inte att ha honom i flock mm.
Det som har hänt med honom sen han kom till mig är att han blivit tryggare i sig själv. Han har fått en trygghet som gör att han vågar tro på sig, och han vågar lita på mig.
Därför skulle jag inte, för hans skull, vilja sätta honom i en situation där han inte längre känner sig trygg. Och hur kan jag då veta att han inte skulle känna sig lika trygg hos någon annan? Till 100% kan jag inte veta det. Men jag vet om att när jag haft nya medryttare eller liknande så dyker problemen upp igen för dem. Och han är tillbaka på ruta 1, tills jag tar honom igen.
Dessutom kommer det känslomässiga in i bilden. Han är min bästa vän, en hjälte som funnits där oavsett vad. Vi har byggt upp ett band mellan oss som är värd så mycket att en skada, eller låt oss säga en ”defekt” skulle inte kunna riva ner vårt band.
Håller med dig jag med!Jag förstår inte ens varför men tex skickar iväg sin häst till klinik bara för att den ska skrittas för hand, det kan man väl fasiken göra själv, och skaffa ett starkare band under tiden. Men många i min omgivning här i Polen skickar iväg hästen och tar in en foderhäst… Det värsta jag hört var dock när jag skulle raka en häst i ett annat stall. Hästen var ganska så gammal och kvinnan berättade att hon tagit över honom efter sin dotter, det lät ju trevligt att mamman ville ta hand om hästen, tyckte jag. Då säger hon, ja den förra hästen den skickade vi iväg till någon typ av organisation i Tyskland så får de betala för hans senskador, vi orkade inte betala för en häst som inte kunde tävlas…
Jag tänker precis som du. Det är inte fel något av hållen. Jag ser också min som familjemedlem, men har ändå haft henne ute på annons. Inte för att jag inte tyckte om henne, utan för att jag kände att jag inte räckte till för henne rent ridmässigt. Dock har annonsen åkt bort efter 2 dagar då jag helt enkelt inte klarar av att göra av med henne. Jag får helt enkelt kämpa lite extra för att förhoppningsvis ngn gång i framtiden klara av henne bättre. Hon har dessutom liknande historia som Hero så det blir ännu svårare, att inte veta om hästen faller tillbaka till gammalt beteende.
Jag skulle aldrig, aldrig kunna tänka mig att sälja mina hästar! De är min familj och jag älskar dem. Tycker det är så märkligt med tjejer som lägger ut bilder stup i kvarten på sina hästar med texter om hur enormt mycket de älskar dem och sedan bara ”Jag säljer den, för den funkar inte på tävlingsbanan”. Eeehh…
Jag håller med dig jag 🙂 Jag respekterar andra personers beslut när de säljer vidare en häst som inte klarar det arbete som ryttaren hade förväntat sig. Själv skulle jag ha väldigt svårt att sälja någon häst jag äger (eller har ägt). Det är av den anledningen som jag aldrig kommer att ha någon avelsverksamhet (vare sig med häst eller hund) Jag skulle ha svårt att göra mig av med djuren (enbart av egoistiska skäl ska tilläggas 😉 )
Jag har vissa av hästarna närmare mig än andra. Försöker att inte bli alltför förtjust i de som ska säljas, just för att det blir så jobbigt att skiljas från dom sen. Avelsston som jag vet kommer stanna blir mina familjemedlemmar, medan unghästar och föl försöker jag mer se som ett djur jag tar hand om åt någon annan… Givetvis får alla samma skötsel. I fallet du skriver om hade jag absolut inte sålt, en skadad travare finns tyvärr en stor risk att den inte hamnar i ett bra hem.. Jag skulle inte vilja riskera att hästen hamnar på en slakttransport ner till Italien, eller hos någon som inte ser att den har ont. Ingen häst förtjänar ett sådant öde.