I torsdags var det ett år sedan min älskade Sebastian dog. Då låg William i min mage medan jag försökte rädda livet på hans pappa. I torsdags satt William vid sin pappas grav och sa ”da-da-da” och sedan smakade han lite på snön ❤️?
Nu har det gått ett år sedan jag för sista gången såg min älskade Sebastian i livet. Sista gången jag höll om honom. Ett år sedan jag hittade honom död i vårt hem, när jag gjorde allt jag kunde för att försöka få liv i honom. Jag minns fortfarande hur jag kände mig så hjälplös och när jag då försökte lyssna efter hans hjärtslag och för en sekund trodde jag att jag hörde hans hjärta slå, men det var mitt eget hjärta jag hörde slå så högt & kraftigt. Jag minns hur jag trängde mig in med gravidmagen som var i vägen och försökte lyfta en livlös kropp på 100kg. Påbörjade hjärt- & lungräddning. Minns ljudet från hjärtstartaren när ambulanspersonalen var på plats. Minns all gråt. Minns hur förtvivlad man var. Minns när vi fick beskedet från sjukhuspersonalen att han är död. DÖD. Ännu mer gråt. Kändes som att livet skulle ta slut där och då. Kände en liten spark från William i magen. Minns när jag gick in till rummet där Sebastian låg på sjukhuset. Där han låg i en säng med sjukhusrocken på. Minns hans skäggstubb mot mina fingrar när jag smekte hans kind en sista gång. Höll hans kalla hand. Det känns så overkligt att det redan gått ett år. Såhär ett år senare står jag kvar på jorden, med vår son i min famn och Sebastian för evigt i mitt hjärta och minne ❤️
Senaste kommentarer